Det är ännu en av dessa nästan tropiska – och typiska – sommardagar 2018.
Över 30 grader på Linköping arena, nästan alldeles klarblå himmel, nästan alldeles vindstilla och sjutton vet om inte till och med flugorna dåsar i taket av värmen.
Olof Unogård kisar mot solen och tar en klunk av vattnet som han har med sig. Några dagar har gått sedan han för första gången blåste i pipan som tränare i Linköpings FC. Efter en på många sätt turbulent vår ska 30-åringen (han fyller i augusti) se till att det blir en lugnare höst, lyfta laget i allsvenskan och se till att det blir avancemang i Champions league.
Så är det tänkt.
Så ska det bli.
Start med träningsmatch mot Eskilstuna i kväll.
– Med tanke på hur turbulent det har varit måste jag säga att LFC mår bra. Överraskande bra. Men klart att man märker att det varit tufft för många, säger han.
Första känslan för din del?
– Till och med bättre än vad jag hade vågat hoppas på. Jag är som ett barn på julafton.
LÄS MER: Officiellt: Han tar över LFC
Det är nästan lite svårt att förstå, men på mindre än två år har jag suttit så här och pratat med fem olika LFC-tränare.
Fem!
Martin Sjögren tog guld och blev förbundskapten i Norge. Kim Björkegren kom in, tog guld även han, men fick lämna ändå. Och i år försvann Marcus Walfridson tidigt och Henrik Jensen tog tillfälligt över. Nu är det alltså Olof Unogård som står där med ansvaret för de närmaste två och ett halvt åren.
På ett sätt är han en något udda fågel i tränarbranschen. Det är i alla fall inte många som är så tydliga med sina åsikter och feministiska synpunkter.
– Jag kan nog vara en jobbig jävel och förstår om folk stämplar mig som något av en bråkstake. Jag får göra vad jag kan för att tvätta bort det där. Jag är ingen konfliktsökande person, men ibland måste du välja att ta dina strider, säger han.
LÄS MER: "LFC sparkar tränaren: "Laget saknar energi"
Två gånger om har han fått sparken för att ha ställt krav på mer jämställda villkor. Först handlade det om förutsättningarna för träning i Sirius, sedan om spelarbudget i Hammarby.
Nu säger han:
– Jag gick ganska hårt fram och gjorde mig obekväm. Men jag ångrar mig inte. Det är två exempel på styrelser och klubbar som vill ha damlag för att det ser bra ut och inte mycket mer än så. Hade du frågat mig för ett år sedan hade jag varit ganska övertygad om att framtiden för damallsvenska lagen finns i de stora herrföreningarna där det finns större varumärken och organisationer, men nu är jag inte lika säker längre. Det kan vara lika bra att stå på egna ben som exempelvis Linköping gör.
– Den dag jag får sparken för att jag är en dålig fotbollstränare och saknar stöd från spelare och ledare. . . det kommer att ta hårt på mig. Men att jag får sparken för att jag stått upp för något som jag tror på, det kan jag leva med. Sedan får det inte hända för ofta, för då blir du snart bränd.
Ursäkta frågan, men är du en besvärlig jävel?
– Jag kan nog vara det. Eller säg principfast. Linköping tvivlade inte på mig som tränare, men jag fick några frågor kring det där andra i intervjuerna. Kommer du att ställa till med bråk här också? Här finns inget herrlag att konkurrera med, så jag försökte förklara att de kan vara lugna.
Han säger själv att han är feminist. På alla sätt.
– Många manliga tränare vill bara hålla på med fotbollen och det får man köpa, tycker jag. Men kanske är det därför som jag ofta får höra att det betyder mycket att en man ställer sig upp och tar de här fajterna. För mig är det inget konstigt. Det är sådan jag är. Jag har fått det med mig hemifrån. Mina föräldrar har alltid engagerat sig i olika sammanhang, så att kämpa för andra har jag med mig naturligt.
Är du politiskt intresserad?
– Inte så mycket partipolitiskt, men att diskutera ur ideologisk synvinkel tycker jag är kul.
Vänster eller höger?
– Jag brukar säga att jag är socialliberal, så då är det väl på högerskalan. Samtidigt är det mycket av den feministiska rörelsen som kommer från vänstersidan. Med stigande ålder har också kommit ett större miljötänk. Så det finns spår från båda sidorna.
Det snackas mycket ojämlikheten inom damfotbollen. Känner du att det händer något där?
– Jag tycker trots allt det. Om Manchester City skakar lite med vänsterhanden sipprar ned miljoner till damerna. Så går inte att göra i Sverige, men det kan få positiva ringar på vattnet. Man kan tycka att det går för sakta, men det rör ändå på sig med snack om ersättningar och prispengar. Där tror jag att hela me too-hösten hjälpte till. Det pratas jämställdhet i fikarummen på ett helt annat sätt nu.
LÄS MER: "Ibland i livet blir det inte rätt"
Olof Unogård är uppväxt i bandyland, i Bollnäs i södra Hälsingland, men framhåller att han aldrig stått på ett par bandyrör. Efter studenten blev det en kortare period i Göteborg och sedan till Stockholm 2009. Nu ser han sig själv som stockholmare, men med rötterna kvar i hälsingska myllan. Tränarbanan inleddes redan på gymnasiet när han och tvillingbrorsan Erik tog över ett lokalt ungdomslag.
– Många tränare säger att de vill ut där själva och spela. Jag tycker ärligt att det är roligare att stå vid sidan om. Är det något jag brinner för så är det ledarskapet, säger han och nämner förbundskaptenen Janne Andersson som en tydlig förebild.
Så vad gör en bra ledare?
– Mitt favoritcitat är ”att leda är att lyckas genom andra”. Det tror jag inte minst är viktigt där jag är nu, när jag är den tredje tränaren på tre månader. Då är det ännu viktigare att det är spelarnas intressen som kommer först.
– Tränare blir du utsedd till, men ledare blir du först när gruppen accepterat dig. Det kan låta klyschigt, men man brukar säga att ”vara chef är en position, att vara ledare är en relation”. Så är det. Det finns säkert många fotbollstränare som är bättre än jag rent taktiskt, men just ledarskapet tror jag att få slår mig på fingrarna på.
Det är ett speciellt liv att vara fotbollstränare. Det är inte mycket till anställningstrygghet.
– När jag fick lämna Hammarby sa min sambo att ”jag kan tänka mig en mindre svensk stad eller utomlands” och jag svarade att ”ja, det är nog ungefär vad du har att välja på”. Det är ett väldigt speciellt liv. Jag kan fundera på det ibland. Nu har jag inga barn själv, men när det blir dags för det kan jag tänka mig att tröskeln blir ännu högre. Ska man rycka upp rötterna för ens barn flera gånger under uppväxten för att pappa ska vara tränare? Det kommer nog att ta emot ännu mer då.
LÄS MER: "Jag vill hjälpa klubben i ett svårt läge"
Han hymlar inte om att uppbrottet från Hammarby var en tuff process att ta sig igenom.
– Hammarby valde en ganska hård väg som gjorde att det blev en juridisk fråga (som nu är löst. Det tog tid och energi. Då var jag väldigt trött och sliten och trodde att det skulle ta lång tid innan jag saknade fotbollen igen. Men det gick fort.
– Generellt inom damfotbollen får du göra väldigt många olika saker. Det är många hattar på. 2016 jobbade jag också 75 procent på en skola och inser nu att jag var ruggigt nära att gå in i väggen. Jämför du förutsättningarna i Linköping och Hammarby känns det nästan sjukt att det är samma serie. Däremot är själva hantverket i sig rätt likt. Och bara bra förutsättningar vinner inga fotbollsmatcher.
Det har sällan varit så jämnt i allsvenskan som nu. Är det ett bra betyg eller saknas riktiga toppen?
– Det är en bra fråga och jag har inget riktigt bra svar. Jag vet inte. Verksamheten blir bättre i många klubbar, men nivån på serien är nog något sämre än vad den var för några år sen.
Kan LFC vinna guld i höst?
– Det finns en teoretisk möjlighet. Det gör det. Det är bara sex poäng upp. Sedan förstår alla som kan räkna att vi måste få andra resultat med oss.