Det var match i en av Östergötlands Fotbollförbunds yngre ungdomsserier där lagen spelar utan resultat i utbildningssyfte.
För Amanda Landelius var det första domaruppdraget någonsin. Hon fick frågan någon dag före match från en annan förenings ledare, än den klubb hon själv spelar i.
LÄS MER: ÖFF: "Domare behöver också få stöd"
LÄS MER: Nästan alla vuxna har svikit henne
– Klubben har föreningsdomare men de kostar 360 kronor för en match. Det anser ledarna i det ena laget att det var för mycket pengar, som ska tas ur lagkassan. Därför frågade de om jag kunde ställa upp som domare.
Vad skulle du få betalt?
– Dricka och kexchoklad i kiosken.
Amanda accepterade utmaningen, hon hade spelat fotboll i sju år och är idag aktiv för sitt lag i en U16/U19-serie samt i en seniorserie.
Hennes första domaruppdrag kändes stort och lite ovant.
– Jag var väldigt nervös innan. Sedan var det lite regler som kommit till sedan jag spelat sjumanna. Att man måste backa när målvakten spelar ut, det hade jag inte riktigt koll på. Sedan är jag inte så van med hur man blåser och agerar på planen. Jag hade försökt träna lite på det innan, berättar niondeklassaren som ska börja gymnasiet till hösten.
Ute på planen blev de yttre faktorerna mer påtagliga än vad hon hade förväntat sig. Speciellt från de vuxna.
– Det var väldigt högljutt. När vi spelar så är det för att det mer ska vara roligt att spela. Här var det mer aggressivt, tråkigt och folk var arga. Det handlade mer om att vinna.
Hörde du mycket av snacket utanför när du dömde?
– Det var många som klagade att jag gjorde fel, borde dömt si eller så. Jag kände mig rätt dålig då. Det var min första match jag dömde. Jag är inte särskilt van. Det är inte så lätt att vara bäst då.
Var det svårt att hålla fokus på planen?
– Det blev att jag tittade och lyssnade mer på publiken än på matchen och det gjorde att jag missade saker. Det blev så att jag slutade döma på det jag såg, utan lyssnade mer på vad jag hörde från sidan av linjen. Då skrek de ännu mer.
Speciellt vid en situation i matchen, där alltså inga mål räknas, reagerade ledare och gästande klubbens föräldrar.
– Det var ett inlägg från sidan, jag ansåg att det inte var hands då bollen studsade upp mot kroppen på en spelare. Det var inte medvetet, mer ofrivilligt. Han gjorde mål i situationen direkt efter. Jag blåste för mål, men det var tydligen hands enligt publiken från det ena laget. Då blev det ett himla liv och en av tränarna klev in på planen och skrek att jag borde sluta som domare. Att jag inte skulle dömt mål utan blåst för hands. Att jag var blind. Det var inte så kul att höra.
I mitten av andra halvlek, med sex minuter kvar, kallade en av föräldrarna som skötte linjeflaggan till sig Amanda.
– Sedan kom hemmalagets tränare fram till mig och sa att tränaren i det andra laget inte ville ha mig som domare. Då fick jag kliva av. Då kände jag mig extremt dålig. Det var jobbigast av allt. Jag är inte utbildad eller någonting, jag hade försökt. Sedan så blev jag bortvald. Han kunde väl ha sagt till ledaren att det var domaren som dömer? Åtminstone låta mig döma halvleken ut?
– Jag kunde inte bara vara kvar där för det kändes som jag hade skämt ut mig inför alla andra. Jag gick därifrån.
Matchen spelades färdigt utan Amanda. Efteråt har det varit tyst, men helgens match nöter ändå på den ofrivilliga domaren. Dagarna efteråt har en ledare ringt från den klubb som uppmanade Amanda att döma, för att fråga hur hon mår. Annars har det mest varit tystnad. I skolan och hemma, även om det känns som att alla vet.
– Det är sant att domaren inte ser allting, domaren gör misstag. Jag tänker nog mer på det nu när jag själv spelar, säger niondeklassaren ur ett positivt perspektiv på vad som kan vara behållningen av den negativa erfarenheten.
Ingen av de tillfrågade vuxna ledarna i något av lagen vill kommentera händelsen.