Vakuumpackade kläder tar lite plats. Snart skall de skänkta sovsäckarna vakuumpackas också. Allt för att få med så mycket som möjligt.
När Ryssland gick in i Ukraina den 24 februari 2022 tog det inte lång tid förrän Carl-Inge Jacobsson och hans fru Gunvor öppnade sitt hem för ukrainska flyktingar. Först kom Ludmila med sina två döttrar.
De kom från Irpin som ligger strax utanför Kiev. De hade sökt skydd i uthuset som var försett med en källare när en bomb slog ner i boningshuset. En hund skadades, men själva klarade de sig.
– När de flydde fick de kryssa fram över liken på gatorna efter bomberna som fallit, återger Carl-Inge som menar att det är dessa personliga berättelser som berört honom och som ytterligare stärkt hans vilja att hjälpa till.
– Ludmila är lärare på ett universitet i Kiev och hon höll fullständiga online-lektioner hemifrån oss. Men hon oroade sig så mycket för sina elever så hon kände att hon måste tillbaka. Så de stannade bara en månad ungefär.
Men de har hållit kontakten och om allt går vägen ska de försöka träffas när Carl-Inge snart ska köra en hjälpsändning dit.
– Jag frågade om det var något särskilt hon ville att vi skulle ta med till dem. Då svarade hon: "Vi behöver ingenting. Vi har allt vi behöver, men militären är i behov av er hjälp".
En bår som skänkts av vänliga människor och ett par kryckor som också ska till Ukraina.
För ungefär sex veckor sedan fick Carl-Inge kontakt med Mjölbybon Marju Maide i föreningen Team Solros som jobbar med hjälpverksamhet för Ukraina. Genom bland annat sociala medier har föreningen och Carl-Inge spridit listor på det som önskas och folk har varit givmilda.
Med risk för sina egna liv ska nu Carl-Inge, Marju och Mikael Johnsson från Rydsnäs åka den 225 mil långa resan med insamlade elkraftverk, bårar, kryckor, förbandsmateriel och annat som militären har önskat. De ska även lämna över en bil.
– Vi ska köra ner en Mitsubishi L200 som vi fick köpa till reducerat pris när säljaren fick veta vart den skulle. Den ska till ett läkarteam som är knutet till en brigad som föreningen har kontakt med. Om vi hinner få in mer pengar så kan det bli en bil till, men det är en del papper som måste hinnas med så tiden är knapp. Annars får det bli till nästa resa, säger Carl-Inge.
Den här Mitsubishin ska Carl-Inge köra till Ukraina.
Han har ett förflutet som FN-soldat i Cypern på 80-talet och gjorde lumpen under kalla kriget, så han är väl medveten om riskerna.
Men är du inte rädd?
– Det känns bättre att dö när man gjort något bra. Allvarligt talat försöker jag att inte tänka så mycket på riskerna, men jag är medveten om dem.
Hans fru Gunvor har vakuumpackat sovsäckar och skänkta kläder så att de ska ta så liten plats som möjligt, eftersom utrymmet i bilarna är begränsat.
– Jag lyssnar extra noga på nyheterna när det handlar om Kiev och då tycker jag inte riktigt om att han ska åka. Men samtidigt känns det bra det han gör, då det är för Ukraina. Två familjer har ju bott hos oss sedan kriget bröt ut, så vi har kommit Ukraina nära, berättar hon.
– Kriget är nära och hotet är indirekt ett hot mot hela västvärlden, säger Carl-Inge.
En bår inköpt på loppis för 50 kronor är värdefull i krigsdrabbade Ukraina.
När den ukrainska militären fått sitt ska de besöka en social verksamhet som stöttar de allra mest utsatta och fattiga. Det blir även ett stopp vid ett hund- och kattstall som ska få djurfoder.
Om resan går bra, kan du då tänka dig att åka igen?
– Ja, om jag själv har pengar till det så kan jag göra det igen. Vi betalar alla våra kostnader själva för hotell, biljetter och mat med mera.
Vad tycker era barn om att du ska åka?
– De vet hur jag är, men de vill så klart att jag ska komma hem igen.