På projektorduken inne i Elimkyrkans samlingsrum visas en karta. En karta som Ryssland har förbjudit. En karta över Ukrainas verkliga gränser, så som det såg ut innan kriget bröt ut.
– Jag tycker att den är viktig att visa ändå. Den är så viktig. Det här är internationellt erkända gränser, förklarar Marju Maide.
I höstas berättade vi om Marjus första hjälpresa till Ukraina. Då berättade hon om hur hon direkt vid krigsutbrottet kände ett behov av att på något sätt hjälpa ukrainarna. Sedan resan i september har ytterligare en hunnits med.
– I slutet av januari gjorde vi vår andra resa, säger Marju och visar bilder från förberedelserna innan avfärd.
Marju vittnar om långa köer vid polska gränsen. Rutinerna för vilka dokument som krävs för att passera hade ändrats sedan september. När Marju och hennes tre medresenärer väl rullade in i det krigsdrabbade landet med två bilar och ett släp som skulle lämnas kvar, och en bil som skulle ta dem hem, kände hon ett visst pirr. Hur skulle det gå den här gången? Skulle de behöva sitta i skyddsrum?
– Det har blivit som vardagsmat nu att det bombas väldigt ofta. Vi hade verkligen änglavakt. Vi upplevde inte bombningar varken på vägen dit eller tillbaka.
När de gick på Kievs gator i höstas hade bomberna inte gjort särskilt stort avtryck. Den här gången såg det annorlunda ut. På vissa ställen gapade fönstren tomma på byggnader som tidigare klarat sig från att bli ärrade av kriget.
– Vi stod utanför ett hus som hade fått smäll, och fönsterrutor hade blåst ut och allt. Två dagar efteråt hade de gjort åtgärder; täckt med papp och fönstren var redan på gång. De har ändå kapacitet att fixa till saker. Det är väldigt imponerande, att de ändå har den här kämparviljan.
I övrigt berättar Marju att livet fortgår nere i Ukraina. Affärer är öppna, barn går till skolan och allt funkar, bland annat tåget. Stämningen är trots allt god, men det märks att tröttheten börjar smyga sig på.
Väl på plats överlämnade de bland annat både bilar, elverk, medicinsk utrustning, över 90 par stickade sockor och 50 tourniquetter, ett slags tryckförband som stoppar livshotande blödningar. Just elverket var särskilt uppskattat av soldaterna.
– De flesta tourniquetterna hamnade i Avdijivka hos Tredje stormbrigaden som blev ditskickad. Varje soldat ska ha två sådana i fickan, en för benet och en för armen. De räddar liv i en kritisk situation, så är det verkligen. Det är en bra sak att samla in pengar till.
Bara några få dagar efter att Marju lämnat Ukraina inleddes bombningarna av staden Avdijivka. Av staden som tidigare varit 32 000 invånares hem finns nu inget kvar.
– Det är väldigt sorgligt. Avdijivka kallas för en köttkvarn, det är så pass.
Under resan mötte Marju soldater från 56:e bataljonen och Tredje stormbrigaden för att lämna över bilarna och släpvagnen de hade med sig ner. Kontakten med just de här bataljonerna har knutits genom urkainska familjer som kommit till Sverige, och som Marju lärt känna här.
– Jag kommer ihåg när vi kom hem, då var det lördag kväll. Söndag hämtade vi andan, måndag kväll och tisdag var det hemskt i Kiev. Halva staden var utan ström. Vi hörde inget från killarna på tre dagar. De skickades till fronten och vi visste inte hur det skulle gå. Vi bad för allt i vår makt att de skulle klara sig.
När vi träffades i oktober hade Marju planer på att starta en ideell förening för att underlätta insamlingen av pengar och gåvor till Ukraina. Nu är föreningen i full gång, under namnet Team Solros. På Facebook finns en grupp med samma namn där hon delar med sig av information om nya insamlingar, och återkopplar kring var de saker och pengar folk hjälper henne att samla ihop faktiskt tar vägen. Innan jul hade Marju ett projekt där muggar med Tredje stormbrigadens logotyp, specialbeställda från Odessa, såldes för att samla in pengar till en pickup som skulle skänkas till fronten.
– Jag försöker visa upp och ge folk återkoppling, att visa att den där muggen du köpte till exempel, den bidrog till den här bilen som har körts till fronten. Och vad gör den vid fronten? Jo, den löser ju deras logistikproblem och räddar killarnas liv, att de har bil att köra både skadade och sin utrustning i. Jag fick ihop 40 000 kronor och behövde inte lägga ut egna pengar till den här bilen innan jul, när vi körde den här insamlingen.
Planerar ni för fler resor?
– Absolut, i högsta grad. Jag tänker att vi åker igen fram mot vårkanten, i april, om jag kan samla in de pengar som behövs för resan.
Marju har uppmärksammats för sin insats på flera sätt, bland annat genom tackbrev i form av tavlor från Tredje stormbrigaden. I slutet av förra året blev hon även utsedd till Årets östgöte, något som öppnat nya dörrar på flera plan.
– Senast blev jag inbjuden till ett möte med Sommenbygdens Rotaryklubb i Tranås. Jag bjöd på inspiration inför deras kommande insamling för Ukraina och fick positiv feedback. Jag ser fram emot vårt samarbete framöver.
Den 24 februari har det gått två år sedan Ryssland invaderade Ukraina. Marju tänker tillbaka på allt som skett sedan den där dagen, hur hon var med och tog emot de första flyktingarna med Solrosbussen, hur de arbetade för att ordna boenden åt dem och hur kämpigt det fortfarande är.
– Vem kunde tro att det skulle fortsätta så lång tid? Det är verkligen kämpigt för dem, för de kan inte planera sin framtid. Det kan de fortfarande inte göra. Man vet inte om det man planerar idag gäller imorgon. Det är det som är svårt för dem. Under de här två åren har familjer splittrats, barn blir utan föräldrar. Det är sorgligt att se. Det är inte bara kriget, utan allt runtomkring som orsakar lidande.
De här två åren har varit intensiva även för Marju. Hon har även ett heltidsarbete, och ägnar i princip all sin fritid till volontärarbetet kopplat till hjälpresorna. Hon känner stor tacksamhet gentemot sin sambo, som stöttat henne i hjälparbetet sedan dag ett.
Då Marju har sina rötter i Estland har datumet den 24 februari dubbel betydelse för henne.
– Den 24 är också estnisk nationaldag, så jag tänker mycket på hur det ska bli för lilla Estland. Det har påverkat. Det är stor press att ha Ryssland som granne, det är bara att kämpa på och göra det lilla man kan. Tillsammans står vi starka mot det brutala kriget. Stort tack till er alla som har hjälpt till så här långt och bidragit till att göra mina resor möjliga.