När Liza kom till Israel, fick hon inte lämna flygplatsen i Tel Aviv utan att betala 5000 dollar. Betalningen infördes för att minska antalet illegala flyktingar. "Jag var i chock, vi visste inget om det innan", säger Liza.
Det har gått tre veckor sen paret lämnade kriget fysiskt. Men kriget är ändå ständigt närvarande. Deras tidigare liv som student och med jobb på skönhetssalong har pausats och ingen vet när det ges tillbaka – eller om det gör det.
När Liza Bolova och Julio Jubran precis hade släppts av i frihet vid flyktingmottagningen i Lwowska var de lättade, men väldigt skakade. De berättade hur de i sex dagar gömt sig i tunnelbanan utan både mat och värme för att komma undan bombningarna i Charkiv – en stad i södra Ukraina som tidigt föll i Rysslands händer.
– Det är svårt att ta in vad som händer med mitt land för jag har levt där i hela mitt liv och nu tvingas jag fly, fast jag inte vill, sa Liza då.
Hon och pojkvännens mål var ställt på att ta sig till Julios familj i Israel, där han kommer ifrån.
– Vi fick skjuts till Krakow av en snäll man och vi sov där en natt. Sen åkte vi tåg till Wroclaw och flög till Cypern och Tel Aviv, säger Julio och Liza fyller i.
– Till slut var vi säkerhet, men otroligt trötta.
I Israel kom nästa utmaning. För att få lämna flygplatsen krävde landet en betalning för Liza, som är ukrainsk medborgare, på 5 000 dollar.
– Vi var i chock. De ville inte att jag skulle åka in i landet, de accepterade inte mig.
Julio förklarar att den tillfälliga regeln införts för att motverka illegala flyktingar. I fyra timmar hölls de därför kvar i ett rum på flygplatsen, medan hans familj löste betalningen.
Sen dess har de bott i Julios systers lägenhet i staden Haifa. När vi hörs har de precis fått besked om att Liza får stanna i landet i åtminstone två månader till. Tills vidare kan de bara fortsätta följa nyheterna och försöka ha tålamod. Hur länge de kan leva som nu, vet de inte.
– Jag är inte längre rädd för mitt liv, men jag är väldigt orolig för de som är kvar. Min 20-åriga kusin har skickats till armén och mina föräldrar är kvar i sitt hus Cherson som tagits över av ryssarna. När jag pratade med dem häromdagen flög det raketer över taket. De går bara ut när de behöver mat. Vänner som är kvar vågar inte fly nu för att det är för farligt.
Kan ni tro på en lösning?
– Kanske, nu när länderna verkar prata mer med varandra, säger Julio.
Liza säger att de måste tro på hopp om fred för att orka.
– Men ingen vet hur dödandet ska kunna sluta. Vi kan bara vänta.