Det har börjat skymma. På trottoarkanten intill människor som plockar bland berg av skänkta kläder står Liza Bolova och Julio Jubran tätt ihop med varsin rullväska. De har varandra, men just nu inte mycket mer än så. Det här är första stoppet på andra sidan den ukrainska gränsen – de är på säker mark i Polen men har en lång resa framför sig, på flera sätt.
Julio kommer från Israel och flydde sitt hemland för konflikten med Palestina för fem år sen. Nu är han på flykt igen, fast i motsatt riktning.
Liza är hälften ukrainare och hälften ryss. Hemlandet Ukraina är under attack och allt som nyss var hemma och trygghet har ryckts bort.
När hon får veta att vi är journalister från Sverige, blir rösten angelägen.
– Vet svenskar om att nyheterna i Ryssland ljuger, att det Putin anklagar vårt folk inte är sant? Har ni fått veta det?
I sex dagar gömde sig paret under mark i staden Chersons tunnelbana.
– Det var iskallt och väldigt mycket folk, alla barnen… Vi hade ingenting att sova på och knappt någon mat.
Meningarna kommer stötvis, som om hon själv måste låta orden sjunka in. Hon andas och tar sats igen.
– Det var så hemskt... Det som händer i Ukraina är fruktansvärt.
Förstår du vad som händer runt dig nu?
– Jag vet inte, jag känner mig förvirrad. Det är svårt att ta in vad som händer med mitt land för jag har levt där i hela mitt liv och nu tvingas jag fly, fast jag inte vill.
Hon ser vädjande på pojkvännen som förstår vinken och tar vid när orden fastnar.
– Jag har sett vad ryska armén gjorde, de förstörde min stad, säger Julio.
Julio beskriver hur de efter sex dagar tog mod till sig och åkte taxi från tunnelbanan till tågstationen. Därifrån tåg till Lviv i västra Ukraina, en resa på 30 timmar.
***
Mörkret har fallit i Lwowska. En buss på andra sidan vägen tutar på en polis för att få hans uppmärksamhet. Bussen är fylld till bredden. Den polska polismannen viftar med en ljusstav och trafiken stannar upp. Ett 50-tal personer, mest kvinnor och barn, släpps fram över vägen med rullväskor och påsar med gosedjur. Mammor håller barnen tätt intill sig.
Den senaste veckan har tusentals flyktingar kommit just hit varje dag. Här samlas också volontärer från Polen och hela världen.
– Vi erbjuder allt basalt som kan behövas, många kommer bara med ett litet bagage och har egentligen ingenting. Inget vatten, inget för barnen, inga varma kläder, säger polacken Ala medan hon fyller en mugg med varmt te.
Buss efter buss efter buss töms. Nya flyktingar förser sig från klädhögarna. De flesta väntar sen in nya bussar som ska ta dem vidare ut i Europa.
– De som kommer hit är rädda och nedkylda. Såklart är de lättade för att de har kommit hit, men de vet oftast inte vad nästa steg är. De första dagarna fanns det folk som väntade och tog emot anhöriga, nu flyr de flesta från Ukraina helt planlöst.
***
Julio har bott i Ukraina i fem år. Att lämna Israel var tufft och efteråt trodde han att livets värsta utmaning låg bakom.
– Jag hade aldrig kunnat föreställa mig det här. Nu är det 2022, men vi krigar. Istället för att hjälpa varandra så förstör och dödar vi.
Parets plan är att ta sig till Julios familjs hus i Israel och vänta där. Någon gång hoppas de kunna återvända till Ukraina.
Finns det något som världen – och Sverige – kan göra för er nu, som ni vill förmedla?
– Stå med Ukraina och det ukrainska folket. Låt våra röster komma ut i världen, vi är bara människor.
