Fyra månader efter det att hon utsattes för trakasserierna fick redaktionen tips om händelsen och hur Viking Supply, det bemanningsföretag som Sjöfartsverket anlitar för att bemanna isbrytarna, hanterat händelsen. Vi kontaktade Elsa Hatz Grandin som då valde att berätta vad som hänt.
Läs mer: Sjöfartsverket erkänner att man har gjort fel
– Jag har inget att förlora. Jag tänker inte jobba kvar inom sjöfarten, utan jag gör det för de kvinnor som kommer efter. Ingen ska behöva må så dåligt som jag gjort den här hösten, säger hon.
Läs mer: Företagets vd: "En sak har alltid två sidor"
Efter fyra års utbildning till sjökapten är hon nu beredd att bokstavligen kasta den i sjön.
– Jag kan inte jobba ombord igen. Fartygen är inte bara vår arbetsplats utan vi bor där också. Det blir ohållbart när det förekommer sexuella trakasserier, säger Elsa Hatz Grandin.
Det var i början av augusti som Elsa började sitt tillfälliga jobb som lättmatros på en isbrytare.
– Det var min första vecka ombord. Jag hade kämpat länge för att få in en fot på isbrytarna och hade sett en framtid för mig där, berättar hon.
På tisdagskvällen den 8 augusti, då befälhavaren lämnat fartyget och överstyrman hade tagit över, blev Elsa HatzGrandin och överstyrman inbjudna till ett av Sjöfartsverkets andra fartyg som låg till kaj i Luleå.
De tyckte det lät trevligt och gick dit vid 19.30-tiden. Efter några timmar upplevde Elsa Hatz Grandin att överstyrman blivit berusad och var aggressiv i tonen. Därför påpekade Elsa Hatz Grandin att det nog var dags att gå hem och gick på toaletten.
När hon kom ut därifrån säger överstyrman:
– Har du torkat fittan nu?
Hon blev helt ställd.
– Jag, som brukar ha skinn på näsan, kom inte på något att säga.
Stämningen blev stel, men överstyrman hejdade sig inte utan ryckte tag i Elsas hand och sade:
– Är du blöt? Har du torkat fittan med handen?
Hon försökte byta samtalsämne, men han fortsatte. Alla i sällskapet reagerade på hans sätt och en i besättningen föreslog att Elsa skulle försöka smita därifrån.
– Jag smiter från båten och försöker ta en väg mellan husen i industriområdet för att inte behöva ta samma väg som han. Men han kommer efter och ropar på mig.
Hon känner att hon inte har något annat val än att stanna och vänta på honom. Han är trots allt hennes chef. Något han upprepade gånger påminde Elsa om under kvällen. På vägen tillbaka till isbrytaren är han aggressiv och hotfull.
– Han säger att han ska slänga mig av båten om jag inte följer med till hans hytt och lämnar pissprov. Han säger att jag inte har något jobb kvar om jag inte gör det.
Hon kan inte sova den natten, utan känslan av obehag tar över. På morgonpromenaden dagen efter berättar hon vad som hänt för några kolleger, som tycker att det är fruktansvärt.
Elsa är just då mest orolig för vad som ska hända med jobbet och mår dåligt. Hon försöker undvika överstyrman, men inser att det är ohållbart i längden. Till slut ringer Elsa en annan styrman, som hon har förtroende för.
– Hon säger att hon ska prata med befälhavaren på isbrytaren, som ringer upp Elsa och säger "hur tycker du vi ska lösa det här". Jag känner att det inte borde ligga på mig, men det enda jag tänker på är att jag vill ha kvar jobbet.
Till slut kommer de fram till att Elsa ska försöka prata med överstyrman och befälhavaren uppmanar henne att hon inte ska prata om det här med någon.
Elsa Hatz Grandin hamnar i en konstig sits och söker stöd. Det slutar med att en hög chef på Sjöfartsverket kopplas in. Han tar i sin tur kontakt med den personalansvarige på bemanningsbolaget Viking Supply, där Elsa och överstyrman är anställda. Det leder till att den personalansvarige ringer Elsa och säger att hon har två alternativ: Att polisanmäla, vilket kommer att få tråkiga konsekvenser för både henne och andra. Eller att lösa det ombord.
Hon känner att hon inte har något val, utan försöker lösa det ombord. Det leder fram till att ett möte bokas den 29 september.
I samma veva dör en av Elsas bästa vänner och hon åker till begravningen i Göteborg. Hon sörjer, gråter och kan inte sova. Därför vill hon skjuta upp mötet och ringer befälhavaren från flygplatsen. Men han går inte med på det, utan säger att det kommer bli jobbigt om mötet i Luleå inte blir av.
– Jag är då så pass svag att jag inte orkar protestera, säger hon.
Med på mötet är Elsa, befälhavaren och överstyrman.
– Där sitter jag som är i beroendeställning till de två cheferna och är helt förstörd. Jag vet inte riktigt vad jag skriver på, men befälhavaren säger tydligt: Jag har tagit reda på att det är så här man ska göra i sådana här situationer.
Följden blir att de skriver på en tystnadsförbindelse och att ingen ska prata om det som hände den 8 augusti i framtiden.
Efter mötet skriver befälhavaren ett mejl till en chef på Sjöfartsverket och en chef på Viking Supply om mötet. Vi har tagit del av mejlet. (se faktaruta)
Lennart Runnegård Jonsson, ombudsman på Sjöbefälsföreningen, säger att det här någonstans som det börjar gå helt snett.
– Det är helt fel att Elsa får frågan om hur hon vill lösa det här. Istället skulle händelsen ha utretts på ett opartiskt sätt. Nu sitter vi här fyra månader efteråt och ord står mot ord, vittnesmål saknas och likaså en utredning värd namnet varför skuldfrågan inte ens är klarlagd, säger han.
Lennart Runnegård Jonsson tycker att hanteringen av händelsen är att betrakta som synnerligen undermålig.
Han fick informationen om de sexuella trakasserierna och tystnadsförbindelsen först i november och deltog i ett möte uppe i Luleå som Elsa Hatz Grandin kallade till. På mötet deltog också Sjöfartsverkets rederichef och personalchefen på Viking Supply.
– De verkade inte känna till vad som hänt, utan att det kom som en blixt från klar himmel. Från Sjöbefälsföreningen var vi tydliga. Vi måste få en korrekt utredning gjord. Det är arbetsgivarens ansvar, säger Lennart Runnegård Jonsson.
Sjöbefälsföreningen förväntar sig att en statlig myndighet som Sjöfartsverket och de bolag som de har avtal med ska känna till vad som står i lagen och följa den. Han syftar då närmast på vad som står i Arbetsmiljöverkets författningssamling, AFS 2015:4, om kränkande särbehandling.
Både Elsa och ombudsmännen från Sjöbefälsföreningen undrar hur de ansvariga kunde komma på idén med en tystnadsförbindelse och att mejl från mötet mellan Elsa och överstyrman skulle raderas.
Elsa Hatz Grandin tror att det beror på den tystnadskultur som finns.
– Synen på kvinnor till sjöss är som att hoppa tillbaka hundra år i tiden och att chefer inte kan hantera det står jag inte ut med, säger hon.
Ombudsman Lennart Runnegård Jonsson tycker dock att man kanske inte ska svärta ned en hel bransch, eftersom de flesta rederier i Sverige ser mycket allvarligt på denna typ av händelser och vanligtvis agerar snabbt och ansvarsfullt då sjöfartsbranschen vill att fler kvinnor söker sig till sjömansyrket.
Redaktionen har varit i kontakt med ytterligare en kvinna som utsatts för sexuella trakasserier av samme överstyrman. Hon vill dock inte uttala sig om detta.