LÄS MER: Så svarar socialdirektören på kritiken.
Precis när semestersommaren 2016 skulle invigas fick personliga assistenter anställda av Motala kommun ett mail. Innehållet kom som en chock; kommunen avslöjade en planerad upphandling av assistenter till det privata. Assistenterna Kristina Karlsson, Ramonita Elwin, Therese Lundqvist och Sara Sandell var fyra av ett 80-tal mottagare.
– När vi fick mailet försökte vi ringa chefer och tjänstemän, men vi fick inget svar. Alla med insikt hade gått på semester, av de på plats så visste ingen tillräckligt. Detta förstörde semestern för oss, vad som skulle vara en tid för vila blev en tid för oro. Jag förstår fortfarande inte varför kommunen valde att göra så mot sina anställda om de inte var reda att besvara frågor, berättar Kristina Karlsson.
Skulle gruppen splittras
Och frågorna var många. Vilka privata bolag var aktuella? Förändras lön och semesterdagar av en upphandling? Kommer den välfungerande assistentgruppen, som arbetat tillsammans i 14 år, att splittras?
– Det fanns också många frågor om hur brukaren skulle påverkas. Vi arbetar för en brukare med behov av rutin och som har svårt för nya människor. För oss är alltid brukarens välmående av största vikt, det är ett ansvar vi har. Men våra frågor verkade inte spela någon roll, i bästa fall så fick vi ett enskilt mail utan riktiga svar, säger Ramonita Elwin.
Hösten präglades av brist på information. Den enda som ens försökte, menar de fyra kvinnorna, var deras närmaste chef Anna Johansson.
– Inte för att hon visste mer än oss, men Anna lyssnade och förstod vår situation och våra känslor. Det är vi väldigt tacksamma för, berättar Kristina.
Först i november kom en uppdatering om situationen, något som snarare skrämde än lugnade.
– Vi fick höra att om alla väljer att arbeta kvar i kommunen så kommer det inte finnas jobb för alla assistenter. De som ändå ville stanna skulle utredas för omplacering i sju dagar. Hittade inte kommunen en tjänst på de sju dagarna blev man uppsagd, förklarar Therese.
"Försökte tvingas oss"
Några garantier fanns inte heller för de som faktiskt blev omplacerade.
– Vi skulle inte ha rätt att tacka nej till kommunens omplacering, även om tjänsten skulle innebära att gå ner i arbetstid. I princip så kändes det inte som ett val, kommunen försökte tvinga oss att följa med i upphandlingen. Det var ett hot, säger Romanita.
Enligt planen skulle de över 40 år få en uppsägningstid på sex månader, om ingen omplacering kunde ske. För alla andra skulle tre månader gälla.
– Under uppsägningstiden skulle vi då stå till kommunens förfogande, bli tvungna att täcka upp på andra platser, berättar Sara Sandell.
"Jag blev rädd, livrädd"
Oron växte. Den assistentgrupp som fungerat bra och utan konflikter i många år blev plötsligt instabil. Alla funderade på vad som skulle hända, vilka som skulle stanna och vilka som skulle följa i upphandlingen.
– Jag blev rädd, livrädd. Vad skulle hända med min familj om jag fattade fel beslut? Skulle jag ens ha råd att bo kvar i mitt hem? Det var en så overklig situation eftersom jag egentligen ville arbeta kvar med både kollegor och vår brukare, berättar Sara.
Ledorden öppen, stolt och nytänkande, som kvinnorna så ofta fått höra på utbildningar och i samtal, kändes som ett dåligt skämt.
– Vi fyra har varit anställda av kommunen i sammanlagt 80 år, man gör inte så här mot sin personal. Man inleder inte med ett mail följt av tystnad och man kommer inte med hot. Det enda rätta är att anordna kontinuerliga möten, det borde vara självklart att låta oss fråga och få svar, menar Romanita.
Räknar med omförhandlingar
När Motala kommun backade angående upphandlingen på grund av undermåliga anbud var skadan redan gjord. Trots att inga nya förhandlingar är planerade år 2017 så är de fyra övertygade om att det bara är en tidsfråga.
– Det blir säkert omförhandlingar nästa år, om vi hade valt att stanna så drar det snart igång igen, det orkar ingen av oss. Den senaste tiden har tagit så oerhört mycket energi, vi känner ingen trygghet hos kommunen längre, berättar Therese.
Strax innan nyåret 2016 fick de fyra assistenterna nog. De hade själva undersökt olika privata bolag och hittade ett mindre sådant som lät dem behålla lön och semesterdagar, samtidigt som de kände att deras brukare skulle vara trygg.
– Någon tvekan fanns inte. Vi har blivit så illa behandlade att vi aldrig vill jobba inom LSS för kommunen igen. Den första februari går vi över och det känns helt fantastiskt. Vi kommer jobba vidare med varandra och med samma brukare, nu går vi till vår riktiga trygghet, säger Sara.
Finns annat än kommunen
Att dela med sig av sina upplevelser var aldrig en självklarhet för de fyra assistenterna. Det finns en rädsla bland personal som arbetar under kommunen, menar de. Om det inte vore för tryggheten hos den nya arbetsgivaren hade deras historia fastnat i halsgropen.
– Jag hade inte vågat sitta här och berätta om det senaste halvåret om jag fortfarande var anställd hos Motala kommun. Kanske hade jag inte haft ett jobb sen, menar Therese.
– Nu står vi bakom våra uttalanden med namn och de kommer att minnas de namnen länge. Men vi är duktiga assistenter som förtjänar bättre. Nu hoppas vi att fler i vår situation ska inse det, att det finns bättre alternativ än kommunen. Det finns en räddning, säger Kristina.