Paret har just flyttat in i en ny lägenhet på Verkstadsvägen. Det står kartonger i vardagsrummet och Daniel får tända en stor bygglampa så att vi kan se varandra under samtalet. Någon annan belysning har ännu inte hunnit installeras. På bordet har Hanna dukat fram kaffekoppar, chokladmunkar och vetebröd. Det är tyst i rummet, vars fönster vetter mot strömmen. Men lugnet varar inte länge. Plötsligt kommer en liten kille på snart 1,5 år utspringande ur sovrummet med rosor på kinderna. Ansiktet spricker upp i ett stort leende när han ser att mamma och pappa har besök. Blyg är han inte. Efter bara en kort stund kryper han upp i famnen och de små mjuka barnfötterna lägger sig till rätta i mitt knä. Men sen är det snabbt ner på golvet igen för att busa med hunden Ecco och strax därpå klättrar han upp igen för att komma åt en bit bulle. Hanna ler mot sonen vars glädje och energi hjälper paret vidare. Ännu förstår inte Adrian att han är lillebror och att det har gått drygt två år sedan Leo dog.
Läs mer: IVO väljer att utreda Leos död.
Vid inskrivningen på mödravården i Motala vårvintern 2015 berättade Hanna för barnmorskan om sin oro över att drabbas av tromboser som hennes mamma fick vid sina två graviditeter. Det har noterats i Hannas journal. Hon påtalade även att mamman haft havandeskapsförgiftning två gånger. Trots det upptäcker en läkare först i vecka 20 att någon trombosutredning aldrig gjordes på Hanna vid inskrivningen. Prover tas och tre veckor senare kommer svaret, att hon har en ökad risk för blodpropp. Trombosprofylax ordineras – efter graviditeten.
Hanna berättar att hon samtidigt börjar må sämre med dagliga migränanfall, illamående, kräkningar, yrsel och stegring av blodtrycket. Hon framför sin oro för havandeskapsförgiftning.
– Jag tas inte på allvar. En barnmorska ber mig återkomma om jag får ögonflimmer, säger hon.
Vid de fortsatta kontrollerna på mödravården framhåller Hanna åter sin oro för havandeskapsförgiftning, men hon upplever att hon inte får något gehör.
I vecka 27 sätts behandling mot högt blodtryck in. En ny barnmorska reagerar plötsligt på de höga värdena och frågar Hanna hur länge de varit så. Barnmorskan kontaktar samtidigt förlossningsbakjouren på US dit Hanna nu skickas vidare. Ett specialultraljud genomförs. Det visar att barnet i magen har en tillväxthämning med 65 procent. I journalen står det "extremt tillväxthämmad". Hanna har även början till havandeskapsförgiftning.
– Vi blir avtrubbade både jag och Daniel och förstår inte vad de menar. De säger till oss att "det här ser inte bra ut" och "vi måste plocka ut barnet", minns Hanna.
Men det är fullt på neonatal i Linköping och paret förs med ambulans till Karolinska sjukhuset i Solna. De vet inte om barnet kommer att överleva, men läkare i Linköping ska ha sagt att det finns en liten chans.
På Karolinska är läkarnas uppfattning en helt annan, enligt Hanna.
– Vi ställs inför ett ultimatum.
I Hannas journal står det att barnet sannolikt kommer att dö av tillväxthämningen om inte snitt görs. Men prognosen om barnet förlöses är samtidigt också mycket dålig så läkarna rekommenderar att paret avstår. Det innebär att Hanna och Daniels andra val är att låta barnet dö i magen för att sedan föda fram det. De väljer att ge Leo en chans.
Mitt i natten den sjunde juli 2015 föds pojken med akut snitt och den nyblivna mamman och pappan hinner höra honom gny innan han snabbt förs bort av sjukvårdspersonal. Daniel får följa med.
– Men det kändes läskigt och jag var mest ledsen. Leo låg på ett bord med läkare omkring sig så jag såg inte mycket, säger han.
Av journalen framgår det, två dagar efter förlossningen, att Leo är "extremt sjukt med multiorgansvikt". På femte levnadsdagen tvingas Hanna och Daniel fatta beslutet att inte längre försöka hålla honom vid liv.
– Sista dagen han levde fick vi hålla honom för första gången. Jag är glad över att vi valde att ge honom en chans. Att få ha Leo i fem dagar var bättre än ingenting, säger Hanna.
Hon visar upp bilder av Leos små händer och fötter som de hann göra avtryck av och som nu är inramade. Då kommer Hannas tårar och hon får ta tid på sig att samla sig. För att vi ska kunna få prata ostört tar Daniel med sig Adrian in i ett annat rum. Pojken vill helst sitta i mitt knä och rita i mitt anteckningsblock. Hanna fortsätter berätta om hur paret blev både lyckliga men också fyllda av sorg när de fick veta att de väntade barn igen med beräknat födelsedatum på Leos dödsdag, den tolfte juli. Under denna graviditet går Hanna på specialistmödravården och är under strikt kontroll. Nu sätter man även in trombosprofylax. Och ännu en gång är Hanna på väg att utveckla havandeskapsförgiftning, men allt går bra och Adrian föds några dagar före planerat datum.
Skälet till att paret först nu valt att anmäla händelsen till Patientnämnden och Inspektionen för vård och omsorg (IVO) är att de inte orkat tidigare. Det har hunnit växa fram en övertygelse om att det som hänt dem bör utredas så att samma sak inte händer någon annan. Hanna och Daniel tror att om en trombosutredning hade gjorts från början, då hade Hanna kunnat medicineras i ett tidigt skede mot proppbildningar. Det hade kunnat förhindra den grava tillväxthämningen hos Leo.
En patolog bekräftar i obduktionsrapporten av moderkakan att den innehöll blodproppar. Senare ger även en läkare en muntlig förklaring till varför Leo inte utvecklades normalt.
– Vid efterkontrollen får vi veta att tillväxthämningen berodde på att proppar i navelsträngen korkat igen flödet från moderkakan, säger Hanna Roos.