Marju tillsammans med sin vän Kristina Wearn. "Jag är stolt och tacksam över hennes ständiga engagemang och stöd till Ukraina" säger Marju. Symbolen på Kristinas tröja symboliserar frihet och samhörighet.
Det är 1940-tal och Marju Maides mormor och morfar springer genom skogen. Estland är ockuperat av Sovjetunionen, och de springer för sina liv för att undvika att bli skickade till Sibirien.
– Jag kommer från Estland, och där har det hänt hemskheter. Det var inte så långt tillbaka som KGB knackade dörr där, säger Marju Maide.
Spola fram till den 24 februari 2022, dagen då Ryssland invaderade Ukraina.
– Den 24 februari är Estlands nationaldag, och när anfallskriget bröt ut var det självklart för mig att försöka göra något. Jag kunde inte sova lugnt, jag var tvungen att göra något för de här människorna i Ukraina. Det är det mitt engagemang grundar sig i.
Efter krigsutbrottet tog Marju Maides engagemang fart snabbt. Snart blev hon en deI av projektet "Solrosbussen", där ukrainska flyktingar fick hjälp att ta sig till Sverige.
– När vi inte fick in tillräckligt med gåvor kunde vi inte fortsätta våra resor, men jag ville fortfarande hjälpa till på något sätt.
Sagt och gjort. Marju Maide startade en insamling för att få ihop pengar till bland annat bilar, sjukvårdsprodukter och djurmat. I september åkte hon tillsammans med några andra ner till Ukraina för att lämna över gåvorna. Totalt levererade de fyra bilar.
Väl där fick hon återse en kär vän, Viktoria Budnichenko, som kom till Sverige via Solrosbussen. Efter att ha bott i Sverige i ungefär sju månader valde Viktoria att återvända till sitt hemland.
– Det var blandade känslor när vi träffades igen. Tårarna bara rann, minns Marju Maide.
Marju var även en del av projektet "Solrosbussen". "Jag kunde inte sova lugnt, jag var tvungen att göra något för människorna i Ukraina" säger hon.
Det var mycket arbete innan gruppen kunde ge sig iväg på sin resa. Bilarna som köpts in för att sedan kunna skänkas till soldaterna vid fronten målades gröna.
Viktoria är inte bara en vän, utan hjälper även till att få fram gåvorna till enheterna vid fronten. Under resan träffade Marju och gruppen från Sverige flera av de som just nu strider för sitt hemland.
– Det märks tydligt att det betyder jättemycket för dem. Som de sa, bara att vi vet att Europa är med oss, att ni tänker på oss, gör att vi orkar kämpa vidare.
Marju visar upp en bild från tillfället då de överlämnade två bilar och ett antal andra gåvor till några av soldaterna. En av männen har fru och barn som flytt till Polen. Det har snart gått två år sedan de sågs sist.
– Ingen av de här killarna vill vara soldater egentligen, men de har inget val, säger hon.
Snart dags för avfärd. Med bilen full av förnödenheter till både människor och djur startade resan ner mot Ukraina.
Förutom tragiska människoöden och familjesplittringar har kriget lämnat andra spår. Under resan såg Marju flera hemlösa djur på gatorna.
– Man kan inte ta hand om alla, men folk försöker ändå göra en insats. Det är bra organiserat och många ställer upp som frivilliga för att ta hand om dem. Det är härligt att se att det finns krafter och människor som bryr sig.
Med sig från resan har Marju ett viktigt budskap.
– Deras huvudbudskap är att vintern kommer, glöm inte bort folket och djuren i Ukraina. Det bär jag med mig.
Rapporteringen kring utvecklingen i Ukraina har på senare tid minskat. Marju menar på att det gör att Ryssland passar på att anfalla ännu mer, genom att attackera skolor och bostadshus.
– Det är ren terror mor civila, säger hon.
Pär-Arne Olsson var med Marju Maide till Ukraina. Även Marjus man, Håkan Lundh, har stöttat under hela processen, även om han inte följde med på resan. Flaggan fick de av Tredje anfallsbataljonen som tack när de lämnade över gåvor under resan i september.
Nyligen fokuserade Marju på att få ihop pengar för att kunna köpa tourniquetter, ett förband som används för att stoppa allvarlig blödning.
– Jag har fått ihop 35 stycken. Idag innan jag kom hit kom en kollega med en låda med 15 till, säger Marju.
– De flesta kan bidra med något. Både små och stora bidrag är välkomna.
I januari går nästa lass ner till fronten, och arbetet kring insamling av pengar och saker är i full gång.
– Det tar ungefär tre månader att samla pengar till allting. Nu ska jag fundera på hur vi ska göra nästa resa.
– Jag har aviserat lite här och var att vi letar bil.
Marju har upplevt att det finns många som vill skänka saker och hjälpa till. Idag ser hennes garage ut som en lagerplats, men det finns vissa saker man bör ha i åtanke om man vill bidra.
– Tänk att oavsett till vem man skänker saker, för mig är det självklart, men man skänker inte trasiga saker. Det ska vara hela, funktionella saker. Annars blir det mer jobb än nytta.
På gatorna strövade många hemlösa djur. "Man önskar att man kunde hjälpa alla" säger Marju.
Under resan till Ukraina besökte gruppen ett djurhem. Det är inte bara människorna som drabbats av kriget, utan även djuren. Här syns Marjus vän Viktoria samt Katja, som sköter djurhemmet.
I ryggen har Marju ett helt gäng drivna människor, bland annat från Elimkyrkan och Axplocket loppis.
– Det har varit så mycket samarbete kring allting, och det är det som gör att man har energin och orken att fortsätta åka. Om jag inte hade dem, då vet jag inte, för ensam är man inte särskilt stark.
– Jag vill verkligen från hela mitt hjärta tacka alla som varit med och bidragit på ett eller annat sätt. Och jag vill tacka både stora och små företag, som räckt ut en hjälpande hand, säger hon.
"Det är samma känsla som när de ockuperade Estland, att det inte är deras land, utan de ska bort. Att kunna hjälpa till att driva ut ryssarna ur Ukraina ger mig energi", säger Marju Maide.