Hanna Andersson, iva-sjuksköterska, Patrik Johansson, överläkare i intensivvård och undersköterskan och koordinatorn Frida Wilhelmsson ger en bekymrad bild av sjukvårdsläget i Östergötland.
I frontlinjen
Det är som två parallella världar. Ute uppmanas befolkningen att sluta trängas i julhandeln. På sjukhuset sliter personal med att rädda de svårast sjuka covid-patienterna.
Vi har flera gånger frågat om vi kan få skildra situationen inom intensivvården i Östergötland. Nu får vi det. Inga andra medier har tidigare fått tillträde under pandemin. Men nu vill personalen berätta. Vad de ser. Vad effekterna kan bli om inte invånarna följer rekommendationerna. Och hur sjukdomen kan slå hårt, även mot yngre personer.
När vi besöker iva på Universitetssjukhuset så har det varit i förstärkningsläge sedan två dagar. Det är sex dagar kvar till julafton. Samma dag ska Stefan Löfven och Lena Hallengren tillsammans med Folkhälsomyndigheten komma att meddela att svenskarna måste skärpa sig. De rekommendationer som gällt hittills har uppenbarligen inte räckt. Nu införs nya, skarpare direktiv. Dagen innan har dessutom Kungen för första gången uttalat sig om coronapandemin. I en intervju i SVT gav han sitt betyg: Sverige har misslyckats med sin strategi. Ett uttalande som ekade ända ut till internationella medier.
Smittspridningen galopperar fritt i en rasande fart. Och effekterna av hur befolkningen följer de allmänna rekommendationerna, eller inte, får sitt kvitto på regionens iva-avdelningar. På Universitetssjukhuset i Linköping är läget väldigt pressat.
På iva träffar vi intensivvårdssjuksköterskan Hanna Andersson, undersköterskan och koordinatorn Frida Wilhelmsson och Patrik Johansson, överläkare i intensivvård.
– Generellt sett så ändrar sig läget dag för dag, vecka för vecka, men belastningen är fortsatt hög och har varit, berättar Patrik Johansson. Vi ser vi inte någon nedåtgående trend. Vi kan inte se att det skulle finnas ett minskat behov av intensivvårdsplatser den närmaste framtiden.
På US är antalet inlagda covidpatienter snart på samma höga nivå som under toppen i våras. I skrivande stund vårdas 92 patienter i slutenvården och 17 inom intensivvården. Det är i första hand på allmän-iva som de allra svårast sjuka covid-patienterna vårdas. När platserna är fyllda fördelas covidpatienter och andra iva-patienter mellan de övriga intensivvårdsavdelningarna: neurointensiven, brännskadeintensiven och thoraxintensiven. Men vissa dagar är det fullt även där. Tidigare i veckan har covid-patienter som behövt intensivvård skickats till sjukhus i Örebro och Kalmar.
Alla som har, och behöver intensivvård, får det, poängterar Patrik Johansson.
– Alla som behöver intensivvård får det, säger Patrik. Vi gör ingen skillnad på hur vi bedömer patienters intensivvårdsbehov nu jämfört tidigare. Alla patienter som bedöms vara i behov av och som bedöms gagnas av intensivvård får det. Kan vi inte ge det här på sjukhuset så får vi ta hjälp av andra sjukhus.
Han vill poängtera detta så att det inte uppfattas som att pandemin skulle ha lett till förändringar i hur man bedömer patienters intensivvårdsbehov.
Under den andra vågen har hittills färre covid-patienter behövt intensivvård jämfört med den första. Däremot har US fler vanliga iva-patienter. Och trycket kan även öka från de andra pandemiavdelningarna när antalet covidpatienter ökar generellt på sjukhuset. Covidpatienter som vårdas på infektionsavdelningar kan snabbt bli väldigt sjuka och behöva intensivvård.
De är märkbart oroade för hur läget blir efter nyår. Årstiden med kall och torr luft gynnar virusets överlevnad. Och kommer verkligen befolkningen kunna hålla restriktionerna under julledigheterna? De vill att östgötarna ska veta att coronaviruset kan slå hårt oavsett ålder eller om man har grundsjukdomar.
Personalen på iva i Linköping uppmanar östgötarna att följa de allmänna råden och uppmaningarna för att undvika smitta - kvittot på hur det följs får de på sin arbetsplats.
Tio månader med covid-utbrottet har slitit hårt på personalen. Redan innan pandemin var det ett pressat läge i sjukvården med stor brist på framför allt sjuksköterskor.
– Det har varit tufft och väldigt tungt, vi jobbar mycket. Och nu bemannar vi upp inför helgerna så vi har personal, berättar Hanna Andersson.
Att US gått upp i förstärkningsläge innebär just att man behöver avsätta extra resurser på bemanningssituationen, vilket vårddirektören Ninnie Borendal Wodlin berättade i en intervju häromdagen. Frida Wilhelmsson är koordinator och en av dem som lägger schemapusslet på iva. Dagen innan har hon skickat ut sms till personalen att det saknas bemanning till 135 pass över jul och nyår.
– Vi har fantastisk personal. Det krävdes två telefoner för att mäkta med alla som svarade, så folk ställer upp. Och man vet att alla redan har jobbat mycket, säger Frida.
Vissa av de anställda har ännu inte kunnat få sin fjärde semestervecka, vilket var tanken eftersom de bara fick tre veckors ledigt i somras.
Även om trycket är högt är det annat som har förbättrats sedan första vågen av pandemin. Nu finns det skyddsutrustning och sjukvården har även lärt sig vilken behandling som kan hjälpa covid-patienterna. De har fått mer rutin och beredskap. Och den nya intensivvårdsavdelningen som de flyttade in i tidigare i höstas underlättar vården, både för personalen och patienten.
– Ljudnivån är bättre vilket är viktigt då det händer mycket på salen. Det är skönt då det kan vara mycket som händer på salen samtidigt och då skyddsutrustningen i sig gör att man måste prata högt och extra tydligt för att höras, säger Patrik.
En anhörig har gett oss lov att fotografera i en av salarna. Vi klär på oss den skyddsutrustning som personalen jobbar i under flera timmar varje dag. Sprita händerna, munskydd på enligt rutin, sprita, på med visir och sedan sprita händerna igen.
– Att ha glasögon under blir en extra utmaning, säger Frida.
I salen är det lugnt och stilla. Rummet är ljust, luftigt och ger gott om plats för personalen att röra sig runt patienten. Egentligen är det en sal för två, men som avdelats.
– Det är bra om man behöver jobba med patienten, till exempel på natten och den andra ska sova. De nya lokalerna är ett jättelyft, framför allt för patienterna, säger Hanna.
I salen möter vi narkossköterskan Elin Falck som vanligtvis jobbar på operationsavdelningen. Hon håller sig nära patienten som ligger ihopkurad på sidan. Det gäller att tryckavlasta armar och ben då och då och flytta huvudet lite.
Det är en märklig känsla att röra sig i rummet med en patient som är helt utlämnad och beroende av personalens specialistkompetens för att överleva. Hen ser så liten ut i den stora sjukhussängen. Vanligtvis hade de anhöriga fått komma och gå fritt på avdelningen. Sedan länge råder strikt besöksförbud och anhöriga får bara komma in undantagsvis. Att vi är där och inte dem gör att man visar stor respekt och ödmjukhet.
– Anhöriga är bra för patienterna. Även hos en sövd patient kan vi se indirekta tecken på att de reagerar och känner igen rösten och beröringen från en anhörig, säger Frida.
Under vårdtiden skriver personalen dagbok till patienten. I den skriver de vad som har hänt under dagen och tar även med bilder som tas under vårdtiden.
– Vi har även möjlighet att kommunicera via Facetime på surfplatta för att anhöriga ska se hur det ser ut, säger Patrik. Man kan behöva se det för att förstå hur svårt sjuk patienten är. Svår sjukdom och lång tids intensivvård innebär stora påfrestningar för patienten och det är viktigt att anhöriga i så stor utsträckning som möjligt får information om intensivvårdsprocessen och vad som händer.
En klapp och närhet hjälper covidpatienterna som hålls nedsövda.
Patienterna behöver ständig övervakning då läget kan ändras snabbt. De behöver också ändra ställning, från rygg till sidan, till bukläge och framstupa sidoläge. Det kan krävas upp till fem, sex personer, inte minst för att ha koll på alla instrument som är kopplade till patienten.
– Att vända dem i bukläge är inget unikt för den här patientgruppen. Det är en metod som man har använt under lång tid för just de mest lungsjuka för att underlätta både syresättning och ventilera ut koldioxid. Det föll sig naturligt att vi började med det tidigt för den här patientgruppen också, säger Patrik.
Till skillnad från gamla iva finns nu fönster som hjälper patienter att skilja på natt och dag. Efter att ha vårdats i respirator under lång tid kan det vara svårt att få tillbaka dygnsrytmen.
– Många av våra patienter som vårdas i respirator är sövda, säger Patrik. Trots det kan de befinna sig i ett slags gränsland mellan vaken och sovande. Och det är hela tiden massa saker som händer på salen. Vi försöker ha mörkt och tyst på natten, men det går inte alltid. Det kan vara lampor som blinkar, personal som ska vända och man kanske ska få läkemedel under natten. Det finns alltid en risk för att intensivvårdspatienter kan få en övergående förvrängd verklighetsuppfattning, men det är heller inget som egentligen är specifikt för covid-patienterna.
De flexibla salarna kan ge både enskildhet och lugn och vid behov kan salarna öppnas för att kunna vårda flera patienter samtidigt.
Det blir många timmar i skyddsutrustning, berättar Hanna Andersson.
Hanna berättar att patienterna reagerar väldigt olika när de vaknar efter att ha varit sövda.
– Det är vanligt att iva-patienter är förvirrade när de vaknar. Man ser det tydligare på covid-patienterna. Efter hand ser man hur de blir piggare. De patienter som har det vi kallar track kvar i halsen, kan bara mima i början. Och det är först när de börjar prata som man ser hur de mår och om de vet var de är.
När vi lämnar salen gör vi samma procedur igen: sprita händerna, dra av visiret bakifrån, kasta, sprita händerna, dra av munskyddet med banden i nacken, kasta och sedan sprita igen. Öppna dörren med foten i nedre vänstra hörnet.
Många vårdmoment är rutin för iva-personalen. De tror att pandemin har satt ett extra fokus på intensivvård generellt.
– Nu har det varit så många patienter som har vårdats inom intensivvården för just covid och därför har det varit så stort fokus på dem. Vissa saker kanske man riskerar att göra väldigt covid-specifikt fast det inte är det, säger Patrik.
– Skillnaden är att de är så många fler, tillägger Hanna.
– Ja, och har längre vårdtider än vi är vana vid, säger Patrik. Så där gäller det för oss att ha tålamod och vänta ut det här. Det kräver lite extra eftersom man är van vid snabbare vårdförlopp.
Frida som även jobbar på iva-mottagningen, där iva-patienterna erbjuds återbesök, tillägger:
– Vi försöker täppa till det svarta hålet som finns från iva-tiden. De flesta patienterna har även fått en dagbok som de har läst. Jag har träffat många vanliga iva-patienter och covid-patienter. Jag ser ingen jättestor skillnad för att de har haft covid utan mer beroende på att man har varit väldigt sjuk och vårdats under lång tid. Det kräver för många lång rehabilitering fysiskt och även psykiskt.
De anställda som vi träffar på iva i Linköping oroar sig för att fler kommer behöva vård efter jul och nyår.
På vissa håll, som i Stockholm, förmedlas en bild av att det är som en krigszon på iva-avdelningarna. Men de känner inte igen sig i den bilden.
– Det är klart att det var annorlunda under första vågen, säger Hanna. Vi var inte förberedda då som vi var nu. Det var en stress att det inte fanns skyddsutrustning och material generellt. Vi var i nya lokaler och gjorde om en uppvakningsavdelning snabbt för att bedriva intensivvård i. Vi visste heller inte hur många patienter vi skulle få och om vi skulle behöva öppna den nya avdelningen. Vi utbildade väldigt många också, både undersköterskor och sjuksköterskor.
Hanna fortsätter:
– Det var en hög ljudnivå och ingen av oss var vana vid att jobba med de här patienterna i de lokalerna så man hade svårt att hitta. Jag upplevde att vi ändå gjorde som vi brukade. Men vi hade mer skyddsutrustning på oss än vad vi var vana vid.
– Så här efteråt kan man kan man fundera på att vi verkligen fick det att fungera, säger Frida. Med tanke på alla människor som inte har jobbat ihop tidigare.
De ser med oro på hur antalet patienter ökar på sjukhuset.
Under den andra vågen har fler yngre smittats. Kan ni se det bland patienterna som vårdas?
– Jag tycker det är ett väldigt stort spann, säger Patrik. Vi har haft patienter i åldern mellan 20 och 30 år. Men huvuddelen av patienterna är i medelåldern och uppåt och i första hand män. Men det är även patienter som tidigare är väsentligt friska som blir jättesvårt sjuka och är relativt unga som kanske inte klarar sig. Och det finns de som är äldre som har sjukdomar i bagaget som också blir jättesjuka, men kanske som klarar sig.
Tror ni befolkningen tänker att det är gamla som dör och att de andra är undantag?
– Ja, men det är inte så, säger Hanna.
– Och det handlar inte bara om att dö, så många är det inte som dör, tillägger Patrik. Men man blir så sjuk och det finns en risk att man inte kan komma tillbaka till den funktionsnivå rent fysiskt, ibland psykiskt också, som man kanske hade tidigare. Det här tar oerhört mycket på både patienten och anhöriga.
Vad kan ni säga till dem som tröttnat på restriktionerna?
– Att det här pågår fortfarande, och vi ser här att det drabbar alla, säger Hanna.
Det låter som ni lever i parallella världar när ni går ut från sjukhuset.
– Det är en bra beskrivning, säger Patrik. Jag tycker det är så viktigt att man fortsätter följa rekommendationerna. Håll avstånd, tvätta händerna och trängs inte. Träffa inte varandra om man har symptom. Det här är inte över och kommer inte vara över på länge.
Patrik Johansson och Frida Wilhelmsson berättar att personal ställer upp trots att de slitit extra hårt under året.
Hur orkar ni?
– Jag sitter mycket med bemanning och vi får nästan alltid folk, jag är full av beundran. Regionen har världens bästa anställda, säger Frida. Alla vet hur det är att jobba när det är panik på jobbet.
– Det är det här vi är utbildade för, säger Patrik.
– Och vi tycker ofta att det är väldigt roligt att jobba, tillägger Hanna.