När kriget bröt ut i Ukrina ville hon engagera sig. Tidigt var hon med och evakuerade hästar från Ukraina. Idag bor hon i landet och arbetar för organisationen Blågula Bilen.
31-åringa Linköpingsbon Tilde Addenbrooke bytte lägenhet och jobb i te-handel i Linköping mot hjälparbete i Ukraina.
– Morfar var läkare på en vårdcentral, och mamma är psykolog inom barnpsykiatrin. Kanske är det därför det är så viktigt för mig att göra det man kan för andra. Inte för att få belöningar eller andras uppskattning, utan för att det helt enkelt är rätt. Om jag kan, varför skulle jag inte hjälpa, frågar hon sig i sitt sommarprat.
När Tilde Addenbrooke lämnade Linköping för att åka till Ukraina var planen att hon skulle stanna i max två månader. Nu har hon varit på plats i över ett år och har en fast bas i staden Kramatorsk i östra delen av landet. Här jobbar hon för den Linköpingsgrundade hjälporganisationen Blågula Bilen som donerar lastbilar och fordon med förnödenheter.
– Min roll är att vara på plats, samordna och distribuera de donationer vi får och den utrustning vi köpt till soldaterna. Att bo där har stora fördelar, inte minst när det handlar om att bygga förtroende.
I sitt sommarprat berättar Tilde Addenbrooke om envisa ukrainska damer som brukar ta cykeln till väninnan 13 kvarter bort eller vägrar lämna sitt hem utan att sälja sina getter, trots att ljudet av skotteld aldrig tycks tystna. Hon berättar om krigsläkaren vars hopp tändes när hon lyckades få fram fem operationsbord till det nedgångna militärsjukhuset, och om den unga ukrainska hemvärnssoldaten vars livliga glöd släcktes.
– Det blir många levnadsöden och jag försöker vara så närvarande som jag kan. Men jag försöker att inte minnas för väl. Om jag skulle känna varje människoöde fullt ut och känna varje förlust så tvivlar jag på att jag skulle vara till mycket hjälp. Och det är ju därför jag är här – för att vara till hjälp. Det är inte min uppgift att låta mina egna känslor breda ut sig, säger hon och fortsätter:
– Jag tänker ofta på om jag hjälper rätt personer. Kunde jag ha hjälp dem bättre eller mer? Nästan aldrig är jag nöjd, och det finns en slags ro i det också.
Tillsammans med Blågula Bilen jobbar Tilde främst för att hjälpa den ukrainska militären, något som väckt en hel del frågetecken kring varför.
– I min värld är det rationellt. Det samhälle som vi alla vill ha är inte möjligt med Ryssland som ockupationsmakt. Så länge Ryssland fortsätter att angripa Ukraina så kommer humanitär hjälp vara symptombehandlig och inte bot. Det betyder inte att det är meningslöst att hjälpa civilbefolkningen, tvärtom. Alla och all hjälp behövs. Men det är först när Ukraina är fritt som det verkliga återuppbyggandet kan börja.
"I början trodde jag att det skulle vara en nackdel att vara kvinna här, och visst kan det vara det ibland, men aldrig i kontakten med soldaterna", berättar Tilde Addenbrooke i sitt sommarprat.
Det är också många som söker en förklaring till Tildes drastiska livsförändring. Hon har ingen tidigare militärisk erfarenhet och beskriver inte sig själv som någon som söker spänning. Inte hade hon en koppling till Ukraina heller. Men för henne räckte det med att det är en självklarhet att hjälpa till när andra är i nöd.
– Frihet och demokrati är ingen naturlag. Det är rättigheter som måste försvaras, ibland med vapen i hand.
Tilde Addenbrooke avslutar med en sista uppmaning.
– Kanske känner du att du inte orkar bry dig. I så fall önskar jag att du åtminstone tar en stund och uppskattar det du har. De finns de som skulle ge vad som helst för dina dåliga dagar. Just nu är det någon som offrar sitt liv för ett fritt Europa för att du ska slippa.