Ett lägenhetshus som är förstört av ryssarna. På väg in till byn möttes Tilde av skylten "welcome to hell". "Många vi träffade var stressade. De hade haft ockupationsmakten så nära, så länge. Många hade dött i byn, som aldrig kommer att bli sig lik igen", säger Tilde Addenbrooke.
Kyrkan i den lilla byn utanför staden Seversk i östra Ukraina är totaldemolerad. Skotthål i väggar och tak. Inredning och tavlor som trasats sönder. Mitt i kyrksalen står Tilde Addenbrooke och ser sig om. I ena handen håller hon sin mobiltelefon, spelar in och dokumenterar förödelsen runt sig. Gång på gång dränks hennes röst av höga explosioner.
Tilde riktar blicken rakt in mot kameralinsen, berättar om dagens uppdrag. Trots att ryssarna har sina positioner alldeles intill platsen hon befinner sig på har hon kommit hit helt frivilligt. För att hjälpa ukrainarna som finns kvar i området.
Hon blinkar till av ljudet från ännu en hög smäll. Men hon rycker inte till, hukar sig inte ner för att ta skydd. Hon har blivit van.
När filmen spelas in har det gått lite mer än sju månader sedan hon sade upp sig från den lilla tebutiken på Trädgårdstorget i Linköping, lämnade ifrån sig nycklarna till lägenheten i Berga, lånade sin mammas bil och påbörjade resan mot sitt nya liv. Ett liv vid fronten i krigets Ukraina.
***
Utanför köksfönstret i Vikingstad har det börjat snöa. Det är veckan före jul och på köksbordet står tekanna och saffransbulle. Kakan har fått namnet “Jävla Ernst” hos familjen Addenbrooke. Krångligt recept – men god smak. Hanna Addenbrooke räcker Tilde en tekopp. För några dagar, ingen vet hur länge, får hon ha dottern hemma hos sig. Tilde har motvilligt åkt hem till Sverige en kort stund. Men redan efter en vecka i Linköping är hon rastlös och vill tillbaka. Senast i mellandagarna planerar hon att återvända till Ukraina.
– Men vi har gärna kvar dig över jul, säger pappa Per när han genar genom köket.
Tilde ler och sträcker sig efter telefonen som kräver hennes uppmärksamhet. Samtidigt som hon dricker te och tar en bit av Jävla Ernst koordinerar hon två lastbilar som är på väg till Kramatorsk i östra Ukraina. Fordonen är fulla med generatorer, sovsäckar och ullstrumpor och ska levereras till soldater och sjukvårdare.
Under intervjun koordinerar Tilde Addenbrooke samtidigt en hjälpsändning som ska ned från Sverige till Kramatorsk i Ukraina.
Tilde Addenbrooke på ett lager med förnödenheter som ska till civilbefolkningen.
I år har 30-åriga Tildes liv förändrats i grunden. När Ryssland invaderade Ukraina jobbade hon på tebutiken och tillbringade mycket av sin lediga tid i stallet med sina tre hästar. Ganska snart blev hon engagerad i att hjälpa Ukraina.
– Exakt hur det gick till vet jag egentligen inte. Men jag har alltid varit politiskt intresserad och haft ett intresse för omvärlden. Det tror jag kommer från dig, säger hon och tittar på sin mamma.
Hanna har sedan dess sett hur hennes dotters vardag förändrats. Plötsligt sade Tilde sade upp sig och lämnade sin lägenhet. Hon startade en organisation som evakuerade hästar från Ukraina, körde ner en bil med förnödenheter till Polen och kom snart i kontakt med den svenska välgörenhetsorganisationen Operation Aid. Där har hon jobbat fram till nu. Med bas i Charkiv har hon i flera månader besökt krigsdrabbade byar och städer vid fronten för att dela ut mat och hygienartiklar och evakuera så många hon kan. Hon jobbar tätt ihop med andra europeiska hjälparbetare, flera av dem britter med militär erfarenhet som nu är hennes nära vänner. Gång på gång har hon fått den självklara frågan från oroliga bekanta på hemmaplan som sett hennes bilder och filmer från krigets epicentrum: är du inte rädd?
– Men jag är inte rädd. Jag omger mig hela tiden med bra människor som jag trivs med och litar helt och hållet på.
Hanna nickar.
– Du har varit en bra människokännare sedan du var liten. Att du kan läsa människor och har bra omdöme är en trygghet för mig, säger hon till dottern.
Hanna har följt Tildes liv i Ukraina hemifrån Linköping. Tilde har varken tid eller täckning nog att höra av sig ofta. Istället följer Hanna olika youtube- och instagramkonton för att dels uppdatera sig på krigets utveckling, dels få en skymt av dotterns arbete. På kylskåpet hänger en karta över Ukraina för att Hanna ska få en överblick över var dottern befinner sig för tillfället. Varje morgon när Hanna vaknar kontrollerar hon när Tilde var aktiv på messenger sist och skickar ett hjärta i chattgruppen. En tumme upp till svar bekräftar att allt är bra.
– Jag är högst medveten om att det Tilde gör är farligt. Men jag tycker hon ska stanna i Ukraina. Det tycker vissa är konstigt, men hon gör ju uppenbarligen ett bra jobb. Och vad hjälper det henne att jag ringer och säger att jag är orolig?
"Jag är högst medveten om att det Tilde gör är farligt. Men jag tycker hon ska stanna i Ukraina. Det tycker vissa är konstigt, men hon gör ju uppenbarligen ett bra jobb. Och vad hjälper det henne att jag ringer och säger att jag är orolig?", säger Hanna Addenbrooke.
Tilde bryter in.
– Du har ju aldrig varit någon hönsmamma. Men jag har alltid känt att jag har ditt stöd.
Tilde betonar att hon inte är någon risktagare och att hon inte får någon “kick” av att det ibland är farligt.
– Det är inte faran som är min drivkraft. Tvärtom. Jag har ingen dödslängtan, utan är rätt förtjust i att vara vid liv. Det är klart man kan ha otur med granater och raketer. Men för mig är det störst risk att dö i en trafikolycka. Vägarna är undermåliga, tunga stridsfordon kör utan lysen och gamla betongblock lämnas kvar på vägen vid övergivna checkpoints.
Få krig är så svartvita som Rysslands invasion av Ukraina, menar Tilde. Det finns inga nyanser att ta ställning till, bara en good guy och en bad guy.
– Det gör mitt arbete i Ukraina enklare. Att veta att jag alltid hjälper till på rätt sida.
Däremot har hon svängt i frågan kring hur hon själv kan hjälpa landet på bästa sätt. När hon i våras fattade beslutet att åka till Ukraina på obestämd tid var det med övertygelsen att hon helt och hållet skulle arbeta för att hjälpa civilbefolkningen i landet. Sedan dess har mycket hänt. Allteftersom dagar blivit månader har Ukrainas försvar lidit stora förluster med många döda och skadade. Det har också gjort att Tilde skiftat sitt fokus till att i allt större grad hjälpa försvaret så mycket som möjligt.
– Jag vill försvara det demokratiska civilsamhället. Men det kommer inte finnas kvar om inte ryssarna åker hem till sig. Därför är det viktigt att stötta det militära så mycket som det bara går, säger Tilde och fortsätter:
– Dessutom är ju väldigt många av de som strider för Ukraina vanliga civila. De har vanliga jobb, är bagare och florister, som nu fått rycka in i strid. Det råder brist på militärt materiel, många strider i vanliga gympaskor. Använder jackor som tillhört personer som skadats eller dödats.
Fokusskiftet har också fått Tilde att byta uppdragsgivare. Hon har under hela vistelsen haft mycket kontakt med Linköpingsprofilen Take Aanstoot och hans privata initiativ Blågula bilen. Föreningens främsta uppgift är att köpa billiga lastbilar, fylla dem med förnödenheter och köra till Ukraina. Sedan 1 december är Tilde föreningens “head of operations” inne i landet.
– Jag är en slags samordnare på plats i landet som kan se vilka behov som finns och var de finns.
Två män målar över ryssarnas färger i Cherson-området i Ukraina. "Det spöregnade men de skulle till varje pris måla om den här skylten i blått och gult. Det är typiskt ukrainarna, att så fort de får chans återuppbygga gör de det", säger Tilde.
"Jag har alltid varit politiskt intresserad och haft ett intresse för omvärlden", säger Tilde Addenbrooke.
Tildes beskrivningar av krigets Ukraina är ibland svåra att ta till sig. Berättelserna och scenerna är för hemska att förstå. Just nu behövs hiv-tester, säger hon. Anledningen är att det är så många ukrainska kvinnor som blir utsatta för våldtäkt när städer och byar intas av ryska soldater. Tilde återkommer flera gånger till hur hon på nära håll sett hur brutala de ryska styrkorna varit mot civilbefolkningen.
– De vill verkligen utplåna ukrainarnas existens i landet. Jag pratade med en man inom den internationella legionen som stridit i Afghanistan tidigare. Han sade att han saknade talibanerna och deras sätt att strida. Han sa “de ville skjuta oss i ansiktet, men inte hugga oss i ryggen. Det här kriget är annorlunda”.
Tilde har en tydlig tanke kring sin egen uppgift och roll i Ukraina. Hon är rationell, vet vad hon kan hjälpa till med men också vad som inte är hennes uppgift. Kan hon inte hjälpa till på ett tydligt sätt är hon inte intresserad av att besöka en plats för sakens skull.
– Vi var i Butja och Irpin efter massakern. Det kändes jättejobbigt, jag kände en skam för att vi kom försent. Jag vill inte uppleva någon krigsturism, utan vara där jag kan göra nytta.
Istället är hon ofta i byar som varken förekommer i media eller som de stora hjälporganisationerna opererar i. Tiden i Ukraina har gjort att hennes förtroende för organisationer som Röda korset och UNHCR körts i botten.
– Jag är fruktansvärt besviken på dem. Jag ser dem aldrig. Jag har kontaktat dem för att fråga var de är och vad de gör, men får inga konkreta svar.
Enligt Tilde gick Röda korset inför vintern ut med att vinterkläder inte behövde skänkas till Ukraina eftersom det inte är särskilt kallt i landet. Det gjorde henne provocerad.
– Nej, det är inte kallt i Lviv där de befinner sig, men Ukraina är gigantiskt och på vissa platser är det svinkallt.
Huset utanför Vikingstad är belamrat med kläder och prylar. För några veckor sedan drog Hanna Addenbrooke igång en insamling av julklappar till Ukraina som blev gigantisk. "En tjej frågade om hon fick sprida ordet på kontoret. Det visade sig att kontoret var Sectra och hade 600 medarbetare", säger hon.
Hallen i huset där familjen Addenbrooke bor är till brädden fylld med inslagna julklappar. De ska inte delas ut till någon stor släkt eller vänner. Klapparna ska istället fraktas ner till Ukraina. Det ska även de många lådor med kläder i rummet intill. I köket kollar Tilde till sin telefon igen. Ständigt uppdaterad på vad som händer med hjälpsändningarna i Ukraina. Kontrasterna mellan Tildes två världar är monumentala.
– När man kommer hem till Sverige klagar alla på elpriserna. Jag kan förstå det, min familj har aldrig haft mycket pengar. Men ändå. Vi har iallafall el i Sverige. Om höga elkostnader är priset vi får betala för kriget i Ukraina, då har vi kommit väldigt billigt undan i min värld.
Mamma Hannas bil, som Tilde tog med sig till Ukraina när hon flyttade i våras, har en spricka i en av rutorna. Splitterskador från en raket, förklarar Tilde utan omsvep, som i en axelryckning.
– Tiden i Ukraina har förändrat hur jag tänker på mitt liv. Utan att låta som en psykopat, så trivs jag rätt bra i den där miljön. Jag har märkt att jag fungerar bra där. Varje dag är lång och jobbig, men meningsfull.