Paret trodde att de skulle få åka hem vid årskiftet, men Anatolij måste fortfarande besöka sjukhuset en gång i veckan för att lägga om sina sår.
Dagen artilleripjäsen träffar stridsfordonet som Anatolij Garus sitter i är det inte mer än två veckor tills han ska få permission, efter månader vid fronten. Hemma i byn Grynki väntar Lena Garus och deras två söner spänt på att familjen ska få återförenas, om än tillfälligt.
Så blir det inte. Anatolij ska istället hamna i Linköping.
– Jag övar benen inför att komma tillbaka till kriget, säger Anatolij medan han bär ner rullatorn för trapporna i lobbyn på Scandic Frimurarehotellet, där han bor med sin fru Lena. Snart åtta månader har gått sen artilleribeskjutningen vid krigsfronten.
När Anatolij kommer till Linköping en oktoberdag fem månader tidigare kan han inte gå. Varje centimeter av kroppen är inlindad i gasbinda och det enda som finns är smärtan. Huden brinner trots att lågorna slocknat för längesen.
Tillbaka till Ukraina och den 26 december 2022.
I byn där familjen Garus bor kör Anatolij traktor i jordbruket. Hans fru Lena är lärare och deras söner, 14 och 20 år, bor kvar hemma, på säkert avstånd från kriget.
För Anatolij dröjer det nästan ett år efter Rysslands invasion innan han blir inkallad. I början är det många som anmäler sig frivilligt, men Anatolij är inte en av dem.
– Jag vill vara hemma, jag är en sån person. Vissa kan vara borta långa perioder men för mig är en vecka för länge. Det allra svåraste med att delta i kriget var för mig att vara hemifrån, säger Anatolij.
Snart ett år efter krigets utbrott har tusentals soldater stupat och försvaret behöver förstärkas. Anatolij kallas till mönstring. Efter några månaders utbildning skickas hans brigad till fronten i närheten av staden Zaporizjzja.
I början är Anatolij rädd varje gång han hör ljudet av en annalkande raket, men med tiden lär han sig att lokalisera den med hörseln. Värst av allt är saknaden efter familjen. För att fienden inte ska kunna spåra dem har soldaterna ingen teckning på telefonerna. Med hjälp av Starlink kan Anatolij ändå ringa hem till Lena en gång i veckan. Han räknar dagarna till sin permission.
Hemma går Lena och väntar på samtal från Anatolij.
– Jag kunde inte sova. Jag var väldigt orolig, säger hon.
Nu har Anatolij Garus och Lena Garus bott på Scandic Frimurarehotellet i Linköping i fem månader. De längtar hem till sina söner som är kvar i den ukrainska byn Grynki i Poltausk län.
Den tredje juli 2023 sitter Anatolij i ett stridsfordon tillsammans med två andra soldater när fordonet blir beskjutet. Krutet på hyllor och golv fattar eld och soldaterna tvingas agera fort. De måste ut – att grillas levande är sekunder bort.
Någon öppnar dörren och sist ut är Anatolij. Han har händerna för ansiktet och ser inte var han sätter fötterna. Benen viker sig och när magen träffar marken känner han eldens tungor slicka kroppens baksida.
– Elden från fordonet svepte över mig. Jag försökte krypa därifrån men det brann väldigt mycket. När alla pjäser brunnit ut kunde jag ta mig ut till fältet, men då var jag helt sönderbränd.
Ingen ambulans kan ta sig ut till fronten. Anatolij blir körd i militärbil till Zaporizjzja där han vårdas akut i tre dagar. För att komma bort från striderna flyttas han till den närliggande staden Dnipro. Brännskadorna är omfattande och sjukhuset överbelastat, så efter en vecka får han åka till Kyev. Där blir han vårdad i tre månader.
I Kyev får Anatolij beskedet att han valts ut till ett program som erbjuder sjukvård utomlands. Han tackar ja utan att tveka.
– Jag kände på mig att om jag stannar i Ukraina så kommer jag inte att få den hjälp jag behöver. Antingen skickar de hem mig utan att behandla mig tills jag är frisk eller så skickas jag någon annanstans.
Det enda Anatolij Garus kunde tänka på när elden slocknat var smärtan från brännskadorna.
Sen Rysslands invasion av Ukraina i februari 2022 har 155 ukrainska patienter skickats till Sverige, de flesta till Universitetssjukhus i storstäderna.
En knapp handfull har fått vård i Linköping, både krigsskadade och civila med andra sjukdomar. En av dem är Mykhailo Khomenushko, som Corren träffade sommaren 2022 och som vårdades för splitterskador.
Universitetssjukhuset i Linköping är en av två enheter i Sverige med högspecialiserad vård av brännskadade patienter. Det blir hit som Anatolij skickas.
– Jag tvekade aldrig på om jag skulle tacka ja, men jag var väldigt rädd för att åka utomlands. Jag skulle komma till ett främmande land utan att veta hur det fungerar där eller hur de ska behandla mig, säger han.
Tillsammans med fem andra krigsskadade patienter flygs Anatolij, omlindad i gasbinda från topp till tå, till Universitetssjukhuset i Linköping. Lena följer med och de får ett rum med kokvrå på Scandic Frimurarehotellet. Efter månader på sjukhus i Ukraina saknar Anatolij många förmågor och Lena hjälper honom med allt det vardagliga, som att raka och tvätta sig.
– Jag är så tacksam för min fru. Jag har varit helt beroende av henne här. Våra vänner har sagt till oss att det här, det är kärleken.
Rädslan för det okända landet ska snart släppa när sjukhusvistelsen visar sig vara något helt annat än i det krigsdrabbade hemlandet.
– Jag fick nästan en chock när jag kom till sjukhuset och fick ligga i ett rum utan andra skadade patienter. Två sjuksköterskor vaktade mig dygnet runt och jag fick all hjälp jag bad om. Det gjorde mig väldigt förvånad.
Det var en chock för Anatolij Garus att han inte behövde dela rum med andra patienter på US.
När Anatolij Garus kom till Linköping i oktober vägde han mycket mindre än vad han gör idag.
Anatolij Garus hade inte ett enda plagg med sig från Ukraina. När han flögs hit var han helt täckt i gasbinda.
Februari 2024.
Anatolij sitter i hotellrummets soffa i kläder han fått av sjukhuset. Dosett och en liten flaska proteindryck står redo på nattduksbordet. Nu kan han ta flera steg utan rollatorn och behöver bara besöka sjukhuset en gång i veckan för att lägga om sina sår. Efter fem månader har paret hunnit skaffa sig en vardag i Linköping.
I plutonen har de inte glömt Anatolij. Ibland får han telefonsamtal och blir ombedd att skicka intyg på att han inte smitit till en semesterort.
Det kommer dröja innan Anatolij får på sig en stridsväst, men så länge kriget pågår kommer han inte att bli lämnad ifred. Det finns andra uppgifter för den som inte kan strida.
– Om de kallar in mig så kommer jag såklart göra vad som krävs av mig. Det måste jag om det här förskräckliga ska ta slut någon gång.
Anatolij Garus har fått genomgå en hudtransplantation, där frisk hud från framsidan används för att ersätta den brända vävnaden på baksidan av kroppen.
Det finns ännu ingen prognos för när paret kan lämna Sverige. Trots att kriget rasar i hemlandet längtar de så det värker. Anatolij har inte träffat sina söner sen han blev inkallad i kriget i december 2022.
– Vi saknar våra barn så mycket och därför vill vi åka hem snart, säger Lena.
Efter att Anatolij kramat om sina söner finns det en sak som inte får vänta. I byn finns en kyrka och där ska han tända ett ljus.
– För hälsan, säger han.
Anatolij Garus är positivt överraskad av att mycket i det svenska samhället är handikappanpassat.