Mykhailo Khomenushko Mykhailo blev placerad i en av Ukrainas mest avancerade brigader, längst fram i frontlinjen. Trots det var han sällan rädd, menar han.
Klockan är fyra på morgonen och en missil landar några meter från Mykhailo. Himlen lyses upp och i ett kort ögonblick blir natt till dag. Ljudet är fullkomligt öronbedövande.
Det går inte längre att vara kvar här. Alla inser det nu. Attackerna från ryssarna har de senaste timmarna intensifierats och den lilla byn Dovhen'ke i östra Ukraina är förlorad. Fienden har förstört kvadratmeter efter kvadratmeter. Ska några liv kunna räddas den här morgonen måste de evakuera. Mykhailo lyckas få plats på en av kompaniets överfulla truppfordon och nu färdas han och hans kamrater genom ett regn av bomber. I efterhand ska han beskriva det han ser som vackert. Han har inga andra ord för det. Bomberna blir till fyrverkerier i Mykhailos huvud.
Mannen bakom ratten på den gröna lastbilen kör sicksack, saktar in och gasar på för att inte fastna i ett kameraöga hos någon av fiendens drönare som hela tiden flyger över området. Kaoset är totalt.
Det är den 12 maj 2022, den sista dagen i strid för Mykhailo.
***
Torsdag förmiddag och regnmoln över Linköping. Kaféet vid Universitetssjukhusets norra entré är halvtomt. Vid ett av de runda borden sitter Mykhailo Khomenushko, 44, klädd i svart linne och grå mjukisbyxor. Över axlarna har han hängt en skjorta. Det tjocka gipset på höger arm gör det omöjligt att bära plagget på rätt sätt.
– Jag har inte så mycket känsel i fingrarna, säger han och visar upp handen som är inslaget i ett slags svart paket.
Det har blivit juli och det mesta går på halvfart. På sociala medier fylls flödena av sandstränder och grilltallrikar, på nyhetssajterna dominerar extremhettan i södra Europa. Den som vill läsa om kriget i Ukraina får scrolla en bra bit. Här, mitt i ett dåsande semestersverige, sitter Mykhailo och önskar att allt varit annorlunda.
– Hade jag kunnat skulle jag gå in i strid igen. Om det som hände inte hänt, om vi varit tio sekunder snabbare hade jag inte varit här i dag. Då hade jag kunnat vara kvar och strida för mitt land.
Kriget hade pågått i en dryg månad när Mykhailo blev inkallad. Utöver en militärtjänst, motsvarande lumpen, i unga år hade han ingen krigserfarenhet innan Rysslands invasion. Trots det blev han i början på april placerad i en av landets mest avancerade brigader som står längst fram i frontlinjen. Efter en tids träning reste han, tillsammans med sitt kompani till östra delarna av Ukraina med en enda uppgift: försvara området och stoppa fienden. Han såg hur kamraterna, som under den korta utbildningen varit upphetsade och redo för strid blev som förbytta i takt med att de faktiska striderna intensifierades.
– Det är inget jag klandrar dem för. Under min militärtjänst fick jag handskas med ammunition av mycket stor kaliber. Jag har redan känt krafterna och vet att man kan skita på sig bara av ljudvågen. Om man inte varit med om det innan blir det en chock.
Nyss befann sig Mykhailo Khomenushko precis vid frontlinjen där han försvarade sitt land mot Ryssland. Nu befinner han sig på US, med svåra splitterskador i armen och utan att veta någonting om framtiden.
När Mykhailo berättar om dagarna vid frontlinjen gör han det utan att blanda in några egna känslor. Han refererar nästan aldrig till sig själv, zoomar istället ut och pratar om landet Ukraina som om det vore en person. Han konstaterar krasst att många av de människor han stred tillsammans med inte längre är i livet. I nästa stund ger han ett utförligt vittnesmål kring hur de ryska soldater hans kompani försvarade sig emot använde olagliga kemiska vapen i striderna. Berättar vidare att de svenska pansarskotten som skickats till Ukraina fungerar bra. Han vet det eftersom han själv har sett det.
Att sätta ord på sina egna känslor verkar vara en omöjlighet.
– Ni i Sverige förstår inte hur det är, det går inte att förklara. Vet ni hur länge en infanterisoldat i genomsnitt lever när det blir aktiv strid i det här kriget? Åtta minuter.
Vad har du tänkt när du varit på väg in i strid?
– Hur ska jag stoppa fienden? Hur ska jag genomföra mitt militära arbete på bäst sätt? Man måste tänka på det, inget annat.
***
Det har blivit gryning. Ingen förstår riktigt hur det gått till men Mykhailo och de andra ombord på det flyende militärfordonet har överlevt. De andas ut, men vet att känslan av trygghet är en illusion. Ljudet från de våldsamma striderna hörs fortfarande några kilometer bort. Snart kommer dessutom frågan från en officer om det finns några frivilliga. Fler soldater är på flykt från fronten och behöver hjälp att komma i säkerhet. Mykhailos uppgift under striderna i Dovhen'ke har varit att tillsammans med två andra män sköta en granatkastare som kan träffa mål på cirka två kilometers avstånd. Nu ställer sig trion upp.
De åker genom ett trasigt land. Längs vägarna, där det tidigare stod hus, syns bara ruiner. Murstockar som kala träd i grå dimma. När de anländer till transitplatsen, intill ett öde köpcentrum gör chauffören misstaget. Han parkerar på en öppen plats.
Männen har packat av all utrustning och ska precis uppsöka skydd när de ser en av fiendens drönare sväva över deras huvuden. Sen exploderar allt.
***
Splitterskadorna i Mykhailos högra armbåge kommer innebära en försämrad rörlighet i armen resten av livet. I bästa fall. Riskerna för komplikationer är många. Hela armbågen är full av skruvar efter att han genomgått en 14 timmar lång operation här på Universitetssjukhuset i Linköping. Om framtiden vet han inte mycket. Ett beslut från Migrationsverket innebär att han kommer att flyttas till Göteborg så snart läkarna på US ger klartecken. Då kommer den fortsatta vården att ske på Sahlgrenska. När han kan återvända till Ukraina är oklart.
– Jag vet ingenting. Jag lever för dagen. Eller snarare timme för timme.
Mykhailo Khomenushko har genomgått en 14 timmar lång operation där benbitar från underbenet flyttats till hans högerarm. Nu väntar en mycket lång rehabilitering.
Förmiddag har blivit lunch och kaféet börjar fyllas med folk. Två kvinnor vid bordet intill lyssnar när tolken Andrej översätter Mykhailos berättelse för Correns reportrar. De lutar sig framåt för att höra bättre när Mykhailo får den oundvikliga frågan:
Har du dödat någon i kriget?
– Jag vet inte. Med den granatkastare jag och de andra två männen hanterade stod vi ganska långt ifrån fienden. Landskapet var kuperat så vi såg inte de vi sköt mot. Jag fick bara veta från personer som övervakade striderna om jag hade gjort ett bra eller dåligt jobb. Jag fick höra ofta att jag gjorde ett bra jobb.
Nästa fråga verkar han mest tycka är dum.
Kommer Ukraina vinna kriget?
– Jag är övertygad om det.
När han tänker tillbaka på timmarna innan han skadades, när han befann sig mitt i krigets epicentrum, kan Mykhailo inte beskriva explosionerna som annat än vackra. De lyste upp som fyrverkerier på himlen.