Dan Ek sköter spakarna i höjdrivaren som bit för bit plockar ner de höga silorna.
Bit för bit äter sig betongsaxen genom taket och väggarna på silon. 27 meter ner sitter Dan Ek och styr med van hand, skyddad av en stålbur och av grävmaskinens pansarglas.
– Det är lite svårt just nu, för det dammar och jag har solen i ögonen. Annars är det här ett väldigt roligt jobb, säger Dan.
Sex sammanbyggda betongsilor ska rivas. Därefter är det dags för Dan att byta betongsaxen mot en skrotsax och ta sig an två plåtsilor ett stycke bort. Bit för bit försvinner Lecas en gång så blomstrande anläggning.
Leca startade fabriken på Gärstad 1962. Att det blev just i Linköping var ingen slump. En stor del av marken under Linköpingsbornas fötter består av lera, perfekt för att tillverka lecakulor.
Verksamheten var lönsam, särskilt under guldåren från mitten av 1990-talet till någonstans runt 2011. Då började det gå knackigare och 2019 slog verksamheten igen. Bengt Johansson – som jobbade i Lecafabriken i 47 år, varav 27 som platschef – berättar varför:
– Vi förlorade en stor kund. En Lecafabrik måste gå för fullt, går den på halvfart förlorar man mycket pengar. Det var bara att inse fakta, när vi inte kunde sälja kunde vi inte fortsätta.
Bengts sista arbetsuppgift före pensionen blev att avveckla verksamheten och sälja inventarierna. Nu får han se sin gamla arbetsplats rivas. Hur känns det?
– Det känns inte så mycket, den processen har jag redan varit igenom. Vi sålde anläggningen till Tekniska verken och deras tanke var redan då att det skulle rivas.
Bengt Johansson jobbade i Lecafabriken i 47 år. 2007 visade han upp havet av lecakulor i ett Correnreportage .
Runt Lecafabriken har Tekniska verken byggt upp Gärstadverket. Det började på den tiden när avfallet lades på soptipp och då kom lergroparna som Leca lämnade efter sig väl till pass.
Numera eldas hushållssoporna i de två stora kraftvärmeverken närmast E4 och på sikt finns det tankar på ett tredje. Men de närmaste byggplanerna handlar om en sorteringsanläggning, där bland annat plast ska plockas ut innan avfallet eldas. Efter sommaren är det dags för det första spadtaget.
– Det är därför vi behöver riva silorna nu. Detaljplanerna tillåter bara ett visst antal kvadratmeter byggnader på Gärstad. Och vi har ingen användning för silorna, förklarar Michael Claesson, avdelningschef på Tekniska verken.
En bekant syn för E4-trafikanter. Betongsilorna byggdes för drygt 60 år sedan, plåtsilorna kom till senare. Nu ska hela rasket rivas.
Dan Ek fortsätter att metodiskt äta sig ner genom betongväggarna med sin höjdrivare. När han kommit ner till 8–10 meters höjd är hans jobb fullbordat – då kan en vanlig grävmaskin ta vid.
Marcus Carlsson är projektledare på Jansson Entreprenad, som genomför rivningen. Han tittar belåtet på Dans arbete.
– Det där jobbet ger man inte vem som helst. Det kräver någon som är riktigt rutinerad. Dan är en riktig stjärnspelare.
Hade det inte varit enklare att spränga bort silorna?
– Man spränger sällan när man river, för det är inte så lätt att sortera materialet när allt hamnar i en enda hög. Och här hade det inte gått att spränga, för det finns turbiner som är känsliga för vibrationer.
Dan Ek har ett höjdarjobb – att riva de 27 meter höga silorna vid Gärstadverket. "Ett fritt och roligt arbete", säger han.
Linköpingsfirman Jansson Entreprenad, med drygt 40 anställda, är numera verksam i hela landet. Företaget har specialiserat sig på svåra rivningsjobb.
– Vi har nyligen rivit silor i oljehamnarna i Luleå och Sundsvall. Vi rev en 300 meter lång bro över Kalixälven och snart ska vi riva två broar över Helge å i Kristianstad. Danviksbron i Stockholm ska vi också riva, berättar företagets ägare Kjell Jansson.
Rivningen är inledd. Om några veckor är Lecafabrikens silor ett minne blott.
