Små vassa glasbitar skar in i Jacbos armar under färden ut ur Skäggetorp med den vandaliserade polisbussen. Men andra kollegor skadades betydligt värre, konstaterar han.
– När vi inte gick tillbaka in i Skäggetorp visade vi för de här personerna: Använder ni tillräckligt mycket våld, då kommer svensk polis att backa för er. Och det skrämmer mig att vi har öppnat den här dörren nu, säger Jacob.
Han beskriver en känsla av att befinna sig mitt i ett gladiatorspel:
– Folk tände eld på bilar, kastade stenar, de sprang och filmade, som om det var underhållning för dem.
Såren på Jacobs armar från när han tvingades hänga ut ur den vandaliserade polisbussen och hjälpa kollegan att styra ut ur det krigszonsliknande Skäggetorp har läkt. Den råa ilskan och upprördheten över hur insatsen förlöpte har lagt sig när vi träffas nu en dryg vecka efter upploppen. Men övertygelsen att det som skedde i Skäggetorp aldrig får ske igen är stark.
Jacob är skribenten bakom en insändare till Östgöta Correspondenten som kritiserade Polismyndighetens hantering av händelsen. "Vi lämnade Skäggetorp i fritt fall och anarki fick råda", skrev han.
– Vår demokrati är under attack. Jag har blivit polis för att vi ska vara ”den tunna blå linjen”. Det är vi som ska stå längst fram och skydda samhället mot ondskan, säger Jacob idag.
– Jag är väldigt tacksam över att jag var i Skäggetorp på skärtorsdagen. Och jag är tacksam över att jag känner att jag vill fortsätta att jobba för det goda. Att jag inte har gett upp. För det kändes väldigt, väldigt hopplöst, fortsätter han.
Skärtorsdagen börjar som utbildningsdag för Jacob vid ingripandepolisen. Vid 14-tiden kommer order att den ska avbrytas. Inför Paludans demonstration i Skäggetorp har upplopp brutit ut. Poliserna där är för få och behöver förstärkning.
Jacobs avdelning kommer rakt in i ”röd zon”. På platsen finns fredliga människor men också en våldsam angripande mobb på hundratals personer. Jacob försöker skydda sig och kollegor mot stenar och angrepp. Han försöker trycka sig framåt, skriker åt våldsverkarna: ”Vad håller du på med?!” En man har spårat ur helt. Han tränger sig närmast panna mot panna med Jacob, försöker provocera honom, vrålar: ”Slå mig, skjut mig, döda mig!”
Varför sköts det inte skarpt av polisen under påskens våldsamma upplopp? Det frågade Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch i Ekots lördagsintervju 23 april, och ville ha en diskussion om varför hundratals poliser blivit skadade, och inte hundratals demonstranter.
Varför det inte sköts skarpt? För att det var omöjligt, säger ingripandepolisen Jacob:
– Jag hade fog för att skjuta verkanseld. Men det var människor överallt. Jag kunde ha träffat en kollega eller någon oskyldig person.
I tumultet får Jacob ögonkontakt med en åskådare som kommer till hans hjälp och lyckas få med sig den aggressivt vrålande mannen bort.
Så du behövde ta hjälp av en person ur allmänheten för att ta dig ur situationen?
– Ja, det var mitt bästa alternativ. För att inte råka träffa någon annan om jag skulle skjuta.
Glappet mellan batongen och skjutvapnet är för stort, säger Jacob under vår intervju. Vattenkanoner vore ett bra verktyg för polisen, menar han: De kan användas på avstånd, pressar tillbaka många samtidigt, men skadar inte.
Det är kaos även i polisens kommunikation, beskriver Jacob. Olika avdelningar pratar på olika kanaler och information går inte vidare. De som hade uppdrag att leda blev för få, när poliserna ute på platsen ökade till minst det dubbla mot vad som var tänkt, är Jacobs bedömning. Han är också besviken och kritisk till att polisledningen utgick från att tidigare Paludan-demonstrationer på andra platser varit förhållandevis lugna, istället för att ta höjd för värsta tänkbara utfall.
En kort stund senare beordrar ledningen all personal ut ur Skäggetorp. Säkerheten är hotad. Polisbussen som Jacobs grupp anlänt i är demolerad. En kollega tar plats bakom ratten med noll sikt genom den krossade vindrutan, Jacob hänger ut genom passagerardörrens fönster och ropar hur kollegan ska styra.
– Vi höll ändå på att köra på en person, vi såg ingenting.
På brytpunkten utanför Skäggetorp där poliserna samlas kommer känslorna ifatt.
– När jag stod där i kaoset med skyddshjälmen på mig kände jag mig odödlig. Men när vi var i säkerhet kom tankarna. På det som kunde ha hänt.
Poliserna ringer anhöriga för att berätta att de inte kommer hem till kvällsmyset. De är övertygade om att de ska tillbaka in i Skäggetorp så snart fler poliser kallats in. Jacob ringer sin fru. Hon brukar alltid svara - men inte nu. Han oroas: Har något hänt? Pressar tillbaka känslorna. Sen, inte nu.
Skäggetorp, skärtorsdagen. Aggressiva angripare slår sönder polisfordon, tänder eld och kastar sten på poliser, som tvingas lämna stadsdelen.
Ända till midnatt tror poliserna vid brytpunkten att de ska återvända till Skäggetorp. Men ledningen beslutar att insatsen avslutas. Ilskan och frustrationen hos många stegras.
– Vi kunde inte tro att det var sant, säger Jacob.
Flera chefer kallar insatsen ”lyckad”. Jacob och många andra ser den som misslyckad. Han förstår ingenting. Och han är arg. Han känner behov av en samhällsdebatt. Dagen efter skriver han insändaren till Corren. ”Hej Sverige! Jag väljer att skriva till dig för att ge min bild av händelsen i Skäggtorp den 14 april. Jag skriver till dig för att min arbetsgivare inte längre är mottaglig för kritik” börjar han.
Beteendet hos Polismyndigheten följer ett mönster som han sett förut: Tendensen att beskriva egna insatser som lyckade, trots att det inte är sant, trots att slumpen varit med och lett till framgång.
När vi träffas en dryg vecka efter upploppen säger Jacob att han förstår ledningens beslut att backa med tanke på arbetsmiljön, men han accepterar inte att det behövdes. Han tror att beskrivningen ”lyckad” avsåg att läget gick från rött till grönt: Situationen lugnade sig.
– Men det var ju för att vi, polisen, lämnade platsen.
Dock märker Jacob en förändring i den egna organisationen nu. ”Ett misslyckande att vi inte kunde förutse detta”, sa högsta chefen, rikspolischef Anders Thornberg, några dagar efter kravallerna. Och inom östgötapolisen vågar de flesta nu ta ordet ”misslyckande” i sin mun, beskriver han.
– Det är en helt annan anda i polishuset nu.
Så man kan säga att polisorganisationen är på väg att lämna förnekelsefasen?
– Ja, verkligen, säger Jacob och skrattar till lite, men blir allvarlig:
– Vi måste ju helt enkelt våga säga som det är. Det här blev inte bra, inte för polisen och inte för nationen. Det är på det sättet som man kan utvecklas och bli bättre.