Hej Sverige!
Jag väljer att skriva till dig för att ge min bild av händelsen i Skäggetorp den 14 april 2022. Jag skriver även till dig för att min arbetsgivare inte längre är mottaglig för kritik. Polismyndigheten anser nämligen att insatsen i torsdags var lyckad.
Den aktuella dagen var jag och mina kollegor inplanerade på utbildning för att bli ännu något bättre på att hjälpa samhället. En klok kollega väckte tanken om att vi kanske skulle ta med oss hjälmarna. Det slutade med att hela insatsväskan åkte med till utbildningsplatsen i Linköping. Runt klockan 14 fick vi anrop från RLC om att lösgöra oss från utbildningen och bege oss till Skäggetorp. Det var rött läge och kollegor behövde vår hjälp. Resten är som bekant historia och en dag som jag på riktigt hoppas vi tar lärdom av.
Jag är otroligt stolt på vilket sätt vi alla kollegor agerade i Skäggetorp. Nyexaminerade och rutinerade kollegor visade på ett otroligt mod och en enorm vilja att verkligen göra sitt yttersta. Initialt hamnade vi mitt i det röda läget. Stora stenar haglade mot oss och bangers smällde i huvudhöjd bara några meter från oss. Vi var i ett enda stort kaos. Stenar stora som knytnävar ven om våra hjälmar, en del träffade, andra inte. Folk stod med sina mobiler och filmade, som om det var någon form av gladiatorspel de beskådade.
Fara för liv och hälsa var påtaglig och vi blev tvingade till att retirera. Vi var i klart underläge! Vårt fordon blev totalt sönderslaget, men vi lyckades få med den ut i allt tumult. Vi klarade oss fysiskt bra, med mindre skärskador från de trasiga fönsterrutorna.
Fram till nu hade ingen information gått ut på vår kommunikationskanal. Men när vi sitter i fordonet får vi order om att ta oss till brytpunkt på annan plats i Linköping. När vi kommer dit samlas alla och vi inventerar skadeläget. Vi borstar av oss glassplittret och slickar våra sår. Alla lever och ingen är allvarligt skadad. Vi ringer till våra familjer och säger att vi inte kommer komma hem till familjemyset i kväll. En nära anhörig säger ”aldrig någonsin”. Gråten är nära och jag väljer att lägga på luren för att inte tappa fokus. Känslorna får vi ta sen tänker jag.
Fler och fler enheter samlas nu på brytpunkten. Vi kommer samman och känslan av sammanhållning är total bland kollegorna. Alla olika enheter inom polismyndigheten klappar om varandra och vi alla knyter näven. Detta ska vi ta!
Strukturen börjar sätta sig mitt i allt kaos. Ny order kommer om brytpunkt på annan plats i Linköping. Vi åker dit och kollegor från Stockholm, Göteborg, Dalarna och Värmland ropar upp sig på kommunikationsradion. Känslan av att skydda, hjälpa och ställa till rätta infinner sig nu. Vi får nya order om att inventera förmåga, resurs och kapacitet i våra grupper. Samtidigt skulle vi göra oss omedelbart insatsberedda. Gott tänker jag, äntligen får vi återta ordningen i samhället. Vi kommer nu få göra det jobb som är värdigt en demokratisk rättsstat. Nu kommer vi äntligen få återta makten över gatan och visa vilka som faktiskt är satta att bestämma över lag och ordning i Sverige. Men så blir det inte.
Timmarna går och det hinner bli mörkt. Vi är fortfarande kvar på brytpunkten. Inget händer. Ny order kommer om att vi ska banta ner resurserna. Ingen förstår någonting. Tiden går vidare och framåt midnatt får vi order om att avveckla helt. Vi kan gå hem sägs det. Höga chefer hör av sig och gratulerar till en bra insats. Ingen förstår någonting. Polisledningen har tydligt signalerat till dessa kriminella våldsverkare att tillräckligt mycket våld lönar sig mot polisen.
Hur kunde det bli så här?
Med några dagars distans till skärtorsdagen år 2022 är känslorna fortfarande många. Jag är stolt över att vi på fältet gjorde vad vi kunde, vi riskerade våra liv. Men jag är samtidigt oerhört besviken över hur vi som myndighet inte kunde levererar bättre. Vi lämnade Skäggetorp i fritt fall och anarki fick fritt råda.
Vi hade absolut behövt vara fler, det hade underlättat. Men min känsla är samtidigt att läget hade varit något liknande ändå.
För att kunna leverera i framtiden och återta våldsmonopolet behöver vi rustas bättre. Ge oss fordon som klarar av dessa situationer. I torsdags fick vi fly från Skäggetorp i en buss full med glaskross och ingen sikt framåt. Kollegan körde och jag hängde ut genom passagerardörren för att kunna ge honom vägvisning.
Vi behöver även rustas med bättre verktyg som vattenkanoner, tårgas och annat som gör att vi kan svara upp mot exempelvis stenkastning. Anfall är i dessa situationer vårt bästa försvar. Våldsmonopolet måste alltid vara bättre rustade än dess motståndare.
Tack Sverige för att du tagit dig tid att lyssna. Jag hoppas du kan göra skillnad för framtiden.