Andreas Winslow arbetar främst mot stadsdelarna Berga och Ekholmen i Linköping. Han menar att förtroende hos ungdomar är något som byggs upp över tid, inte efter ett första möte.
– Det är inte så att poliser planlöst bestämmer sig för att kontrollera personer, utan vi jobbar ju efter erfarenhet med polislagen som stöd, säger områdespolisen Andreas Winslow.
Han arbetar främst i stadsdelarna Berga och Ekholmen. I hans roll som områdespolis är kommunikation och relation grundläggande för att bygga förtroende hos ungdomar. En viktig byggsten för det är att, när det är möjligt, informera om varför polisen agerar som de gör.
– Om man blir kontrollerad jättemånga gånger så betyder ju det att man signalerar nånting eller att man vistas i miljöer på tider där man blir föremål för polisens uppmärksamhet. Har man en luva och en buff uppdragen, drar det polisens ögon till sig.
Vilka personer som bör kontrolleras av polisen på en plats är alltid en bedömningsfråga. Ingripandepolisen Dick Steisjö känner igen kritiken om att urvalet skulle göras fördomsfullt utifrån färg på huden, men han lyfter också att viss klädsel kan signalera att man vill gömma sig eller se farlig ut.
Ungdomar vi har pratat med upplever att de stoppas och misstänks för brott utifrån att de har utländskt ursprung. Kontrollerar polisen personer fördomsfullt?
– Allt handlar ju om signaler och det finns ju ett mode idag att ha luva uppe eller bära vissa dyra jackor och väskor som säger något. Sen vad man har för ursprung är helt ointressant. Bara för att man är en kille och bor i Skäggetorp så ska man inte automatiskt vara intressant för polisen. Ser man en grupp med tio killar så gäller det att fokusera på vilka i gruppen som kan ha dåligt uppsåt.
Finns rasism inom polisen?
– Jag är övertygad om att det finns poliser som kan ha sånna åsikter, men under mina år har jag inte sett sånt över huvud taget. Sen kan man ju se att vissa personer är mer misstänkta för brott och då kanske det är en specifik grupp som misstänkts för ett antal brott – det är ren statistik. Det är jättekomplext och jag förstår ju att man inte kan dra alla över en kam.
Ser du nån risk i att kontroller av vissa personer kan spä på just dessa anklagelser mot polisen?
– Ja, det kan innebära att man drar sig för att kontrollera en del personer. Polisen måste ibland få kontrollera fel, annars så lär man sig inte.
Hellre en kontroll för mycket än en för lite?
– Nej, vårt mål är ju att vara hundraprocentiga, men i det mänskliga finns en felmarginal som man måste kunna acceptera.
"Vi brukar beskriva det som en misstanketrappa – för vissa brott så är det ganska lite som behövs. Men att bara visitera någon eller begära id på någon utan anledning, det har vi ju inte rätt till", säger polisen Dick Steisjö.
Det senaste året har polisen i Linköping utfört ett ökat antal kontroller av personer med anledning av den situation som råder i staden – med oroligheter kring skottlossningar och dödligt skjutvåld.
Men polisens agerande vid en del kontroller av unga killar skapar debatt. Det pyr ett misstroende, ibland polisförakt, som då och då får syre och flammar upp. Så har fallet varit i Lambohov de senaste veckorna.
En film som visar ett polisingripande, får stor spridning. Den delas i privata meddelanden och på offentliga konton. Kommentarsfälten fylls med hat mot polisen. Ingripandet den 21 mars blir en snackis bland ungdomar – varför hålls mannen på filmen mot marken, han misstänks ju inte för något brottsligt – eller?
Sociala mediers genomslagskraft kan både gynna och stjälpa. För polisens arbete, kan det innebära båda delar.
– Det är inte ovanligt att man klipper ut 30 sekunder från ett händelseförlopp på 30 minuter och vinklar på ett felaktigt sätt utifrån sitt sammanhang. Vi ser hur enormt många falska rykten sprids med uppgift att tala illa om polisen, säger Dick Steisjö.
Han är bekymrad över det som han kallar för attitydsproblem hos vissa idag, i synnerhet tonårskillar och unga män.
Mannen på filmen har pepparspray i ögonen och kan inte röra sig. Han ligger med ansiktet mot marken medan två poliser håller fast honom. Många av de som dragits till uppståndelsen, känner mannen väl. Det är frisören i Lambohovs centrum, Abdinasir Abdirizak som ligger där. Flera ifrågasätter polisens handlande och situationen blir turbulent. Polisen kallar på förstärkning och fyra personer omhändertas. Men vad hände egentligen innan mobilkamerorna sattes på, innan det blev kaos?
Två dagar efter händelsen tänder någon eller några på en carport i sydöstra Lambohov. Branden sprider sig snabbt och totalförstörde fem bilar och skadade nio. Flera poliskällor uppger att branden troligen hänger ihop med insatsen på måndagen och är en missnöjesyttring mot polisen och samhället.
Ungdomar i området är trötta på att ständigt bli stoppade och kontrollerade. Flera som vi har varit i kontakt med berättar om att de är "ett vanligt kompisgäng" som umgås utomhus, att de känner sig misstänkliggjorda och kränkta av resultatlösa visitationer. Ibland lämnar de sitt id till polisen, ibland inte. Då blir det tjafs och bråk.
När Abdinasir stoppades för polisens frågor, valde han att inte svara. Han var trött på att kontrolleras så ofta och fortsatte därför bara att gå. Dick Steisjö vill inte uttala sig om ett specifikt fall.
– Men om en person inte svarar så tycker jag med mina polisglasögon att denne avviker från ett normalt beteende – och då växer ju intresset. Troligtvis var ju polisen på plats för att det hade hänt nånting.
Vad polisen väljer att göra i en särskild situation är kopplat till person, beteende, plats och tid. Områdespolisen Andreas Winslow försöker alltid informera de han träffar varför polisen agerar som de gör, men det är inte alltid tid eller möjlighet finns.
Poliskollegan Andreas Winslow, håller med om resonemanget:
– Som polis är man inte nöjd med en sån reaktion och man tänker att det måste finnas en bakgrund till beteendet. Oftast får man en förklaring, till exempel "jag hatar polisen" eller "jag pratar inte med polisen" och då vill man ju veta mer om orsaken till det.
Måste man svara en polis?
– Du har ingen skyldighet att göra det, sen handlar det om att vi vill mäta av stämningar för att kunna göra vårt jobb. Men om det inte finns nåt i övrigt som en person är misstänkt för, så har inte vi rätt att hålla kvar en sån person.
Samtidigt kan poliskollegorna förstå att upprepade kontroller kan kännas jobbigt.
– Men kontrollen är ju över på några sekunder om han bara förklarar vem man är och vart man ska, säger Dick Steisjö.
Han förklarar att utfrågningen oftast handlar om att bygga information.
En kille vi har träffat säger att han kontrollerats runt 40 gånger.
– Det låter som jättemånga gånger, men det är svårt att säga om det är rimligt. Det kan ju vara så att han har varit på plats vid fel tid eller så har man en kompis som gör nånting. Det är inte orimligt att man kan ha fruktansvärd otur, men det låter väldigt konstigt om det skulle vara så.
"Vi måste inte förklara varför vi stoppar någon för att undra vart personen är på väg, men jag tror att de flesta poliser ändå gör det. Det blir ju väldigt konstigt om en polis plötsligt hoppar ut ur en bil och vänder upp och ner på nån", säger ingripandepolisen Dick Steisjö.