På Permilla Myrelids anslagstavla på jobbet på stiftskansliet är det fortfarande 2020.
På skrivbordet ligger pappershögarna kvar som de gjorde i april 2020. På anslagstavlan finns noteringar och kom-ihåg från 2020. Någonstans i pappersbuntarna ligger också delar av hennes påbörjade doktorsavhandling. Här har tiden i princip stått stilla i tre år. Så länge sedan är det Pernilla blev sjuk i covid.
Sjuk, men inte så sjuk att hon behövde sjukhusvård. Problemet var bara är att hon aldrig blev frisk och har, med undantag av en kortare tid hösten 2020, varit sjukskriven på heltid.
Under hösten 2022 har hon övat på att besöka sin arbetsplats. I november var hon uppe i tio timmar arbetsplatsbesök i veckan och nu ska hon börja arbetsträna. Också det i tio timmar till att börja med. Efter arbetsträning är planen att börja jobba 25 procent.
– Det går framåt, men det går så väldigt långsamt, säger hon själv.
Hon delar sitt öde med tusentals andra som drabbats av postcovid. Samtidigt som hon inte alls har symtom som de flesta andra.
Rent fysiskt fungerar det mesta nämligen som det ska. Hon plågas inte heller av hjärntrötthet, koncentrationssvårigheter eller dimhjärna som många andra.
Hon har börjat träna, springer tre kilometer och kan styrketräna. Hemma har hon börjat laga mat, vilket är ett av hennes rehabmål. Hon kan också åka till mataffären – inte för att storhandla, men en matkasse klarar jag av att handla, säger hon.
Hennes problem är ögonen och synen. Hon har kort sagt svårt med allt som händer framför ögonen. Alltså det mesta, framför allt att läsa.
– Det känns som jag har en för trång hjälm på huvudet beskriver hon och tillägger att hon blir yr och att det liksom skakar i huvudet.
I början var det ingen som riktigt fattade vad som var felet med Pernilla. Hon bytte till nya progressiva glasögon vilket förvärrade situationen och de övningar hon fick gjorde henne bara sämre.
Pernilla Myrelid, bläddrar lite bland papper och dokument på skrivbordet. Här ligger det kvar som hon lämnade när hon fick covid i april 2020.
I dag vet man bättre och i hennes fall har vården nu, efter diverse undersökningar och tester, sett att hennes symtom endast är relaterat till att hon tittar.
Men det har blivit bättre. Från att knappt kunnat ha ögonen öppna alls så kan hon nu läsa lite och använda telefonen kortare stunder. Häromdagen var hon på bio för första gången på tre år.
– Jag valde kanske inte den bästa filmen att börja med eftersom den var på arabiska och jag måste blunda lite då och då, säger hon och skrattar lite.
Datorn är däremot svår att använda. Något hon ska öva på mer när arbetsträningen är i gång. Som det är nu klarar hon som mest tio minuter framför skärmen.
Däremot kan hon lyssna och anteckna för hand.
Hon ser fram emot arbetsträningen. Den blir något mera konkret än arbetsplatsbesök. Här finns schema, fasta tider och en mera naturlig kontakt med kolleger.
När vi sågs för ett år sedan blundade Pernilla nästan hela tiden under den timma vi pratades vid. I dag när vi ses på hennes arbetsrum på Stiftskansliet, behöver hon inte längre göra det så ofta. En hjälp är också de lätt tonade glasögonen. Men mer än två timmar i sträck utan att behöva blunda en längre stund fungerar inte.
Pernilla Myrelid hade lämnat jobbet som församlingspräst för ett jobb på stiftskansliet innan hon blev sjuk. Jag längtade efter fördjupning, säger hon. Nu är framtiden lite mera osäker.
Hon beskriver att känslan, när hon var som sjukast, var att nervssystemet aldrig vilade. Men i dag känns det annorlunda i kroppen. I dag blir hon normalt trött efter en dag och hon har också återfått sin morgontrötthet. Hon vaknar inte länge med ett ryck med ett nervsystem på helspänn.
När Pernilla blev sjuk hade hon precis bytt från jobbet som församlingspräst till en tjänst där hon inom stiftet arrangerar möten för människor med olika tro. Ett jobb som handlar mycket om att läsa. Hur det blir med det i framtiden, vet förstås ingen.
– Men jag har inget annat sikte än ditåt, säger hon och pekar med handen framåt.
Om hon någonsin blir sig själv helt och fullt igen är lite oklart. Men det är i alla fall det vården säger till henne. Själv tror hon på det.
– När jag ser hur jag bra jag är i dag jämfört med hur det var då, så går det framåt om än sakta.
Hon är glad över att det ändå på den här korta tiden, sedan pandemin, har forskats på vilka konsekvenser sjukdomen fått för många människor.
– Det finns objektiva data. Att i dag inte tro på det människor säger om hur de påverkats av den här sjukdomen är inte bara helt fel utan också elakt och visar på bristande medkänsla.