I dag klarar Pernilla Myrelid att åka buss till US för sin rehabträning. Hon mår mycket bättre nu än för ett år sedan, men hon är långt ifrån sitt gamla jag, före corona.
I april 2020 blev Pernilla Myrelid sjuk. Hennes man var sjuk samtidigt. Han jobbar inom vården och fick testa sig och hade då covid-19.
– Då visste vi ju vad jag hade, säger hon.
Hon var sjuk, men behövde ingen sjukhusvård. Var trött, det var tungt att andas och hon kunde varken läsa eller titta på något. Det var svårt att slappna av. Det var som att hela nervsystemet var på helspänn, beskriver hon.
– I efterhand har jag räknat ut att jag hade 17 olika symtom.
Vi ses vid Universitetssjukhuset, hit kommer hon två gånger i veckan för rehabilitering. Hon som var en aktiv 49-åring när viruset drabbade henne, som gillade att åka skidor, jobbade på Linköpings stift och var ett år in på sina doktorandstudier gläds i dag över att hon kan koka sin gröt och plocka disk ur diskmaskinen.
Något som har varit helt uteslutet under nästan ett och ett halvt år.
Dessa snart två år som gått efter att hon fick covid-19, har präglats av små framsteg och stora bakslag. Från att ha jobbat hundra procent före sjukdomen, jobbade hon 25 procent fram till januari 2021 och efter det har hon varit helt sjukskriven och är så fram till i mitten av sommaren.
Hennes problem handlar inte om andning eller hjärtrusningar, det handlar om synen.
– Jag kunde inte göra något som innebar att jag hade något framför ögonen, säger hon.
Vid några tillfällen har kroppen också bokstavligen tagit slut. Att gå, ens några meter, har vid de tillfällena varit omöjligt. Det var inte heller möjligt att läsa och skriva. Något hon fortfarande kämpar med.
Med jämna mellan under vårt samtal blundar Pernilla Myrelid. Något hon måste göra flera gånger om dagen för att orka med alla intryck.
Efter ett rejält bakslag 2021 fick hon i princip börja om. Hon blev sängliggande i tre veckor. När hon väl kom upp så tog det henne åtta veckor innan hon klarade av att gå 20 meter till brevlådan.
– Då var jag verkligen på botten.
I rehabträningen ingår att träna på sådant som att åka buss, göra små saker i hemmet och göra korta besök på jobbet. Åker hon buss måste hon blunda hela tiden. Blundar gör hon också med jämna mellanrum under dagen, för att orka med.
– Jämfört med för ett år sedan är jag jättebra i dag. Men det är när jag kommer ut i verkligheten som jag fattar hur dålig jag är och då blir jag ledsen.
Det är också högst osäkert om hon kan återuppta sina doktorandstudier och just nu är det inte heller det hon prioriterar mest.
– Jag vet att det låter klyschigt, men nu är jag är glad för det jag kan göra.
I små, små steg har hon tagit tillbaka sin vardag i hemmet, om än inte fullt ut.
– Jag kan göra allt, men inte alltid och inte hela tiden.
Trots allt så ser hon framåt, även om hon vet att det inte finns några garantier för att hon någonsin kommer tillbaka dit hon var innan hon blev sjuk.
– Men jag tänker att om jag är så här bra nu jämfört med för ett år sedan, så finns det hopp.
Pernilla Myrelid har alltid varit aktiv, åkt skidor och joggat. Åkte Vasaloppets öppet spår för några år sedan. Men när hon mådde som sämst kunde hon inte gå de 20 metrarna till sin egen brevlåda.
Hur lång tid det kommer att ta, vet ingen. Nu är det vägen som är målet för Pernilla och rehabträningen är hennes jobb.
– Jag tror att jag kommer att kunna jobba med något, kanske som präst igen, och jag tror att jag ska klara att läsa.
Hon har fått bra bemötande från vården, säger hon. Alla har kanske inte lyssnat lika bra. Men det är också en helt ny sjukdom. Hon är också glad för att hon utretts ordentligt för att utesluta andra sjukdomar.
Är det något hon är tacksam för så är det för sin familj. Utan deras hjälp hade hon inte klarat av att bo hemma.
– Jag kunde tvätta och klä mig, men det var också allt.