En junidag 1970 stegade Lennart in på Tekniska verkens kontor på Hamngatan.
– Jag minns inte så mycket av den där första dagen. Men jag fick ett bra rum med utsikt över Stångån. Och så såg jag förstås Vivi-Anne i växeln, säger han.
Vivi-Anne är numera fru Fjellmar. Men kärlek vid första ögonkastet var det inte – Lennart och Vivi-Anne bildade familj på varsitt håll innan de råkade träffas igen nästan 40 år senare och blev ett par.
Det allra första uppdraget Lennart fick var att jobba med Vallarondellen, Europas största rondell. Sedan blev det många stora byggen, som projektledare och som upphandlingsansvarig på miljö- och samhällsbyggnadsförvaltningen.
– Jag har varit med om att bygga nästan alla stora trafikleder i staden och en hel del annat, konstaterar han.
När 65-årsdagen kom hade Lennart ingen lust att sluta. Och det visade sig snart att hans tjänster som projektledare var efterfrågade. Efter den ordinarie pensionsdagen har han lett över 60 projekt, mest husbyggen, rivningar och mindre gatuprojekt.
– Jag har jobbat på timmar de senaste 14 åren. Jag har blivit avtackad flera gånger, men så har jag fått nya frågor om projekt och det har rullat på. Det är inte så att jag klamrat mig kvar, men när jag blivit tillfrågad har jag tackat ja. Jobbet är ju så roligt!
Ett bullerplank i Harvestad blev Lennarts sista projekt.
– På ett sätt känns det lite sorgligt, men någon gång måste man ju sluta. Nu passade det bra, förvaltningen har fått besparingskrav och mina pågående projekt började bli klara.
När Lennart ser tillbaka på sina 53 år på kommunen är han särskilt nöjd med en sak.
– Jag har alltid haft ett gott samarbete med chefer, entreprenörer och konsulter. Man kan ha olika synpunkter om ekonomi eller annat i ett projekt, men det har alltid slutat i att vi kommit överens. Jag lämnar inga groll bakom mig. Och jag har aldrig stött på några stora problem i projekten – med Guds hjälp har det gått bra.
"Med Guds hjälp" är inte bara ett uttryck för Lennart, som är djupt troende och aktiv i Ryttargårdskyrkan.
– På jobbet har jag aldrig satsat på en chefskarriär. Att arbeta för Gud har varit viktigare för mig. Som pensionär kan jag ägna ännu mer tid åt mina engagemang i Goda Nyheter (f d Gideoniterna) och Doors of Hope, som driver en jättebra verksamhet i slummen i Zambia. Jag har inte varit där sedan före pandemin, men till hösten siktar jag på att åka ner.