Richard är behörig gymnasielärare i svenska och religion. Han menar att den "progressiva pedagogiken", eller flumskolan som vissa säger, grundlades i och med -68-rörelsen. Att den alltså har en politisk vänstergrund, som högern sedan backade upp med friskolereformen.
– Den progressiva skolan kännetecknas av låg lärarstatus och låga kunskapskrav. Sakta men säkert har lärares och elevers position förskjutits. Lärarna har sänkts, eleverna har höjts. Det får inte finnas några auktoriteter inom skolan, vi ska vara kompisar med eleverna.
Eleverna har blivit kunder och kunden ska få det kunden vill ha, menar Richard.
– Det vill säga högsta tänkbara betyg för minsta möjliga ansträngning. Skolorna gör allt för att sälja in sig hos kunden.
LÄS OCKSÅ: Lönen upp 50 procent - över en natt
Vilka krav ställde du, som gjorde att det skar sig med kollegorna?
– Ordnings- och kunskapskrav. Om gymnasieeleven störde eller kom för sent tre gånger rapporterade jag det till föräldrarna. Dessutom var jag inte beredd att sänka kunskapskraven så lågt som mina kollegor ville. Då fick jag höra att eleverna kunde ta psykisk skada av mitt agerande. Till slut blev det ohållbart och jag sade upp mig.
Som ett slags terapi skrev han 2008 boken "Gulliver som magister", en historia som påminner om Richards egen resa.
Hur viktigt är det med krav?
– Jätteviktigt. Alla människor växer av lagom ställda krav. Men av rädsla för att några inte ska klara dem har vi lagt kraven på en miniminivå. Om vi verkligen vill visa att vi tror på elevens kapacitet och inneboende förmåga ska vi våga ställa krav i skolan .
Du pratar om en "omhändertagandementalitet".
– I Sverige ses människor som svaga och bräckliga och därför bör de tas om hand av olika institutioner. Det är denna mentalitet som har gjort att läraryrket upplevs som så ansträngande i dag, tror jag. Det är läraren och skolan som ska se till att eleverna får godkänt. Men läraren kan aldrig göra hela jobbet, eleven måste göra sin del också.
LÄS OCKSÅ: Lärarjobbet blev ett annat yrke
Vad tänker du kring Pisa-rapporten?
– Jag hoppades på ett uppvaknande, men vi har bara kommit en bit på väg. Vissa saker har gjorts för att höja lärarstatusen, som legitimationer och förstelärarreformen, men det finns mycket kvar att göra. De progressiva tankarna finns kvar och man tror att nya pedagogiska grepp är räddningen.
Nämn ett exempel.
– Jag fyllde nyss i Skolinspektionens föräldraenkät. Det var bara frågor om huruvida skolan/lärarna kunde tillgodose mitt barns rättigheter. Ingenting om motsatsen, huruvida mitt barn tar sitt ansvar för att nå kunskapsmålen, respekterar skolans regler etc.
Hur var det att komma till SFI?
– Stor skillnad. Framför allt i attityden mot läraren. Eleverna har med sig skolmaterialet och tackar för lektionen. De förväntar sig inte att det är läraren som ska göra jobbet utan inser att det hänger på dem själva.
Hur ser framtiden ut?
– Stora samhällsförändringar tar lång tid. Men jag drömmer om en skola där elever och föräldrar har förtroende för lärarens professionalitet och lyssnar på vad vi har att säga.