"Jag har artros överallt, men det är idrottens fel, inte polisyrkets", säger Kenth Almroth som nu lämnar in sin polisbricka efter 42 års fotpatrullerande på Linköpings gator.
Han går fram till folk och säger som det är – att de beter sig för jävligt, att de har gjort en bra insats, att de ska hälla ut sin öl här och nu, att de gör sin mamma besviken.
Den som har mött Kenth Almroth har mött en polis som man säkert kan hata för att han är så rak och jobbig, men också älska för att han har rätt.
Där har ni hans signum: pang på rödbetan, utan krusiduller och kanske inte alltid helt bokstavstrogen regelboken. En pragmatiker som får kramar och glada tillrop även av buset han läxar upp.
Kolleger och andra samarbetspartners breddar bilden ytterligare, av polisen som just gjort sin sista dag:
Snabb i allt han gör.
Hängiven och duktig på att ta alla sorters människor.
Genuint socialt och samhälleligt engagerad.
Sätter sig aldrig på höga hästar.
Respektfull – mot alla.
En av de bästa poliser jag träffat.
Kanske skruvar han på sig här, den evigt fotpatrullerande närpolisen och citypolisen. Men det får han stå ut med. I en avskedsintervju ska den hyllas som hyllas bör.
Nämn några stora händelser under ditt yrkesliv!
– Husockupationen. Jag var i insatsstyrkan och det var väldigt våldsamt. Malexandermorden där jag var först på plats hos de mördade kollegerna. Dubbelmordet i Ljungsbro, en ort jag kände mycket väl efter mina år som närpolis där.
2004. Sofia Hedberg och Kent Almroth var länge närpoliser i Ljungsbro. Här fotas de ett år efter dubbelmordet på orten då en kvinna och tonårspojke brutalt mördades.
Kenth Almroth deltog i det första, misslyckade stormningsförsöket. Han insåg redan från början att poliserna var allt för få för att försöket skulle ha någon utsikt att lyckas. I bakgrunden: Westmanska BB. Peter Jigerström 2010
Vad etsar sig fast mest?
– Förutom stora händelser är det när du blir extra berörd beroende på var i livet du befinner dig. Som en händelse med små barn eller tonåringar när du själv har barn i samma ålder.
– Vid millennieskiftet hade vi en insats mot gängkriminella i Berga. Det fanns en svans av mysiga ungar, bland annat en ung tjej som knöt an till mig, ville snacka och gav mig en kram när vi sågs. När hon hittades hängd i sitt föräldrahem blev jag mycket bedrövad.
Det är som patrullerande polis han blivit bekant för gemene man. Under många år var Kenth närpolis i Skäggetorp och Ljungsbro, en verksamhet som skrotades, men senare dök upp i annan skepnad under benämningen "kommunpoliser". Nu skulle polisen komma närmare invånarna i de olika stadsdelarna. Igen.
Han suckar lite luttrat.
– Allt går i cirklar och kommer igen, men jag sörjer verkligen den närpolisverksamhet vi hade byggt upp. Vi fanns på plats i stadsdelarna, hade våra stationer där, samarbetade med skolan och kände både ungar och föräldrar. Såna relationer tar lång tid att bygga upp. Några av dem jag kände är skjutna idag.
– När områden som Berga och Skäggetorp släpptes blev det riktigt stökigt. I Ljungsbro har vi varken bra koll eller närvaro längre. Det är inte schyst mot skattebetalarna.
"Bitter? Inte ett dugg! Jag har haft ett fantastiskt yrkesliv och på köpet blivit mer och mer medmänniska ju äldre jag blivit", säger Kenth Almroth.
En cyklade polis måste snabbt kunna ta sig nedför en trappa.
Blev ni inte utsatta också, som närpoliser?
– Vi var de gränssättande, men tillslag och stora insatser sköttes av maskerade kolleger. När de var klara skickade de in oss igen. Vi fick ta pajkastningen efteråt men höll igång dialogen. Det var okej att snacka med oss, för vi hade redan en sådan relation.
Vad är skillnaden mot idag?
– Allt är fokuserat på resultat. De tidiga insatserna görs inte och vi har tappat samarbetet med föräldrar och skola. Det handlar om att vinna förtroende både hos ungar och föräldrar, särskilt som polisen står för så olika saker i olika länder. Det där är jätteviktigt. Om inte föräldrarna har förtroende för oss, hur ska då deras barn få det?
Hur kan läget förändras?
– Genom att samhällsinstanser som polis, skola och socialtjänst vågar vara okonventionella och inte bara arbeta by the book. Polisens verktygslåda är så svartvit, men vi skulle kunna samarbeta och utnyttja varandras rättigheter och befogenheter, i samråd med föräldrarna.
Almroth och en kollega i samband med att nazister demonstrerade i Linköping den 29 oktober 2005
1999. Kenth Almroth och kollegan Håkan Stenbäck häller ut öl som beslagtagits på buss 523:an från Ljungsbro.
Vad skulle du göra om du vore justitieminister?
– Inrätta lokal närvaro och öppna upp närpolisstationerna. För Linköpings del i Skäggetorp, Berga, Lambohov, Ryd och Ljungsbro så att vi blir nåbara för vanligt folk, och i nära samarbete med socialförvaltningen. Alltså ha gemensam arbetsplats.
– Se över polisens hela arbetsmiljö och fördela det jobbiga på ett bredare sätt, med färre helger och nätter, så att yrket går att kombinera med familjeliv.
Gubbar som du kanske behövs?
– Jamen, det tror jag verkligen! Jag har länge förordat en "gubblista". Att erfarna poliser som haft inre tjänst skulle kunna ägna sig åt relationsskapande patrullerande på ett rullande schema. Men det finns ingen öppning för det. Kollegerna i yttre tjänst och som går på krävande 3-skift är idag 20–25 år.
– De är oerhört utsatta och klimatet så mycket hårdare än under merparten av mitt yrkesliv. Jag hade äldre kolleger att luta mig mot, samhället var snällare och respekten för polisen en helt annan. Det går inte att jämföra. Sociala medier har gjort sitt till. Poliser förföljs, hotas och stalkas.
Något som gör dig extra förbannad?
– Män som inte kan sluta puckla på sin partner, det har jag sett min beskärda del av.
– När man följt någon, bevisen är överväldigande, men personen i rättsprocessen ändå kommer undan med ett lindrigt straff.
Kenth Almroth har till skillnad från de flesta kollegerna aldrig sökt en inre polistjänst. "Rotation uppmuntras för 'bredare kompetens', men det är dåligt att man inte kan göra karriär även ute på fältet."
Butterflykniven köpte tonåringen efter en chatt på internet. Han bar den på sig i skolan hela dagen och tog med den till fritidsgården på kvällen. Kenth Almroth hittade den snabbt när polisen ryckte ut till ett bråk på gården.
Nämn en stor förändring under dina år.
– Utrustningen. Att vi har kravallutrustning när det behövs. I 20 år arbetade jag i skjorta och slips, utan skyddsväst.
Har du skjutit någon gång ute på jobb?
– Nej, jag pratar ihjäl folk istället, så det har inte behövts, ha ha. Min ADHD-diagnos, du vet. Jag fick den sent, som 50-åring. Egentligen är det ju konstigt att jag är en bra lyssnare och har förmåga att ta mig tid... Men span – det har jag verkligen inte tålamod för!
Har du sett "Tunna blå linjen"?
– Ett avsnitt. Gillade den inte. Brotten är realistiska, men de infekterade relationerna inom polisen, med sarkasmer och pennalism, känner jag inte igen mig i. Vi har stor kollegialitet och tar väl hand om varandra i kåren.
Ett bra råd till blivande poliser?
– Behåll respekten för dem du möter. Alltid. Du har ingen aning om vad han på bänken bär i sitt bagage och vad som lett fram till dagens situation.
2011. Kenth Almroth har alltid gillat att träna. En stor passion är moutinbike. "Jag har artros överallt, men det är idrottens fel, inte polisyrkets".
"Jag sörjer verkligen den närpolisverksamhet vi hade byggt upp. Vi fanns på plats i stadsdelarna, hade våra stationer där, samarbetade med skolan och kände både ungar och föräldrar". Bild från 2007.
När bestämde du dig för att sluta?
– Det har växt fram, jag gick ned till 80 procent och upptäckte att det finns väldigt mycket annat trevligt att ägna sig åt. Det är liksom dags nu. Den administrativa och tekniska delen av jobbet med nya appar, avrapporteringar och annat administrativt tar otroligt mycket tid varje dag.
– Jag vill va' bland folk.
Om du hade valt ett annat jobb?
– Då hade jag blivit asfaltsläggare. Tänk att ha ett jobb man blir färdig med. "Nu lägger vi Storgatan, grabbar, sen åker vi hem."
"Asatron med sina fornnordiska runor är lite kul. Liksom vikingatiden med sina raka rör. Viss påstår att det är nazistiska symboler, men det är ju rent trams", säger Kenth om sitt halssmycke och sin ring.
Kenth Almroth har aldrig sökt en chefstjänst. "På ett sätt är jag min egen chef och har stor frihet innanför ramarna. Dessutom har jag svårt att delegera och ge bort arbetsuppgifter."