Kenth Almroth har arbetat som polis i 39 år. Husockupationen på Kanberget minns han väl.
– Det är ockupationen och Malexandermorden som etsat sig fast, säger han.
Fredagen den 17 mars 2000 arbetade Kenth kväll. Han och kollegan beordrades till Kanberget. En väktare hade blivi beskjuten med stålkulor av ungdomar som barrikaderat sig på taket till den k-märkta huset som kallades Westmanska BB. Byggnaden stod under den här tiden tom. Fastighetsbolaget JMAB planerade att förvandla huset till sex stora lägenheter.
– När vi åkte dit blev vi beskjutna ganska omgående. Det var bra tryck i dem – där vi stod gick rappningen (putsen) sönder.
Ockupanterna krävde att få ett ungdomens hus som de skulle driva själva. De var beväpnade med stenblock, tårgas och slangbellor som de laddade med bultar, stålkulor och muttrar. På taket hängde banderoller med budskap som "Utan hus blir det bus". Det visade sig senare att ockupationen planerats i veckor. På gymnasieskolor, på ett kafé och på internet. Även ungdomar utanför Linköping var engagerade. Tidigt på fredagskvällen barrikadera de Westmanska BB. Dörröppningar och fönster spikades för med innerdörrar. Med sig hade de mat för två dagar. Åklagaren kunde i efterhand konstatera att sten som sammanlagt vägde mer än ett halvt ton burits in i huset och upp på taket.
På fredagsnatten bevakade 19 poliser huset. Ett stort område var avspärrat. Polisen beslutade sig för att bryta sig in i huset.
– Det var en annan tid för 20 år sedan. Vi arbetade mycket mer offensivt och hade inte samma nära samarbete med specialstyrkor som i dag. Någon nationell insatsstyrka fanns inte, säger Kenth Almroth.
Elva polismän iförda sköldar, benskydd, suspensoarer, handskar, hjälmar och skyddsvästar närmade sig husets norra del samtidigt som kollegorna gjorde avledningsmanöver med blåljus.
– Det blev en dyngflopp, konstaterat Kenth så här 20 år senare.
Plötsligt hörde Kenth visselljud och ungdomarna samlades på samma sid av taket och sköt mot poliserna. Väl framme vid husväggen kunde inte polisen ta skydd eftersom huset saknade takfot. Precis ovanför dem stod ockupanterna och kastade ned stora stenar. Poliserna höll upp sina sköldar ovanför huvudet för att skydda både sig själva och polisen som försökte forcera dörren. Ockupanterna bytte taktik och hällde ner brännvätska över poliserna – och tände på.
– Det brann på sköldarna och runt fötterna. Situationen blev allvarlig. Min kollega sa i rätten att han, under alla sina år som polis, aldrig varit så nära att skjuta verkanseld som då. Så trängda var vi. Det var en totalt misslyckad aktion.
Till slut fick polisen upp dörren. Inne i huset stank det bensin och de fick order om att retirera. De lyckades ta sig bort från huset och två polismän fördes till sjukhus.
På lördagsmorgonen fick Kenth i uppgift att filma ockupanterna som bevismaterial. Kameran provocerade dem och han blev kraftigt beskjuten. Kenth kände igen en av ockupanterna.
– Vi hade någon form av dialog, men han var oerhört aggressiv och sköt bultar kring fötterna på mig.
Polisstyrkan förstärktes med kollegor från Norrköping och Stockholm. En specialutbildad polis från Stockholm försökte förhandla med ockupanterna, men misslyckades. På lördagskvällen lyckades piketstyrkan ta sig in i huset samtidigt som en polishelikopter hovrade över taket. Ungdomarna drevs ut genom gaveln, greps av polis på markplan och sattes på linjebussar till polishuset.
– Några av ungdomarna hade blivit hundbitna och såg riktigt illa tilltygade ut. Stämningen på bussen var nedstämd. Många såg molokna ut, säger Kenth.
Journalisten och föreläsaren Anna-Lena Lodenius – som skrivit artiklar, böcker och utredningar om både extremhögern och extremvänstern – minns husockupationen väl.
– Den var väldigt uppmärksammad och annorlunda från tidigare husockupationer. Den här hade en tydligare AFA-inriktning, eftersom den var väldigt militant.
Ockupanterna på Kanberget utgjorde ingen homogen samling. Några av ungdomarna var medlemmar i en lokal grupp med rötter i syndikalistiska ungdomsförbundet, men de flesta var djurrättsaktivister, antifascister och porrmotståndare och ingick i det som brukar kallas för den autonoma miljön. Anna-Lena Lodenius beskriver rörelsen som en ny slags vänster som växte fram i slutet av 80-talet. Kännetecknen var en stark avsky mot nazism och husockupationer var vanliga.
– Den autonoma vänstern har ofta bestått av väldigt unga människor. De drivs av en specifik fråga – som ett ungdomens hus i det här fallet eller nazistmotstånd, djurrättsfrågor eller ett motorvägsbygge.
Åren efter husockupationen på Kanberget var Antifascistisk aktion, AFA, stora i Linköping. Flera gånger skedde våldsamma sammandrabbningar mellan dem och nazister. "I dag skäms jag som östgötehövding över vad som tilldrogs sig i min stad i lördags och jag är i gott sällskap med en bedövande majoritet av vanliga Linköpingsbor", skrev Björn Eriksson, dåvarande landshövding, på DN Debatt efter en av demonstrationerna 2005.
Vi får kontakt med elva av de som var med under ockupationen. Ingen av dem vill, såhär 20 år efter händelsen, prata med media. En man svarar att han är tacksam för att ingen skadades allvarligt i våldsamheterna, men tänker sällan på ockupationen. "Idealismen är död och istället rättar vi oss efter verkligheten som den är 2020 och slösar ingen energi på att påverka någonting utanför våra egna liv", skriver mannen.
Ytterligare en man går med på att citeras anonymt. År 2000 bodde han inte i Linköping, utan åkte hit för att delta i ockupationen.
– Man visste inte riktigt vad som skulle hända. De som informerade oss var ganska sparsmakade med information. De var väl sugna på att få med unga människor som ville synas och göra saker. Jag har varit ganska besviken på hela gänget, med tanke på vad vi fick utstå kontra vad de berättade för oss innan.
Vad var det som lockade då? Spänningen?
– Ja...hehe. Nä, men det var väl någon form av ideal som man trodde man visste någonting om, utan att ha arbetat en enda dag. Vi var inte tillräckligt smarta för att fatta att vi blev utnyttjade.
Mannen har i dag ingen kontakt med de övriga som var med på ockupationen.
– Jag lämnade det livet bakom mig nästan direkt efter rättegången.
Hur tänker du om det i dag?
– Det var väl en erfarenhet, men det är ingenting jag hade gjort i dag. Det var onödigt.