Läs mer: Vårdförbundet larmar om personalhälsan.
De fyra jobbar alla som omvårdnadspersonal på psykiatrin på Universitetssjukhuset - och de ser alla allvarligt på klinikens situation. I artikeln vill de vara anonyma. Framför allt är de kritiska till arbetsbördan och tidsbristen, något som i längden innebär att det har blivit svårt att sköta arbetsuppgifterna, och att det blir sämre vård och högre patientosäkerhet.
– Jag kan inte stå för en god vård för patienterna. Jag räcker inte till och jag får dåligt samvete för att jag inte kan hjälpa patienterna på ett bra sätt, säger en av dem.
Arbetsbördan är tung.
En av personerna vi intervjuat säger att det ofta slutar med att varken patienter eller personal mår särskilt bra.
– Man kör på i ständig oro om att bryta ihop, om att gå in i väggen. Man gör mer än vad man kan på sin egen bekostnad för att göra det bra för patienten, men man gör ändå otillräckligt på deras bekostnad, för att spara på sig själv.
En annan person vi har intervjuat säger att det är svårt att hjälpa patienter med behov som inte är direkt kopplade till sjukdomen. Varken tid, ork eller förutsättningar finns.
– Det är misär. En patient kan vara inlagd i ett par dagar utan att få en tandborste, de sover i sina sjukhuskläder och ingen hjälper dem att få en nattskjorta. Deras sängar är så skitiga så jag skulle inte vilja ligga där med kläderna på.
För vissa patienter räcker tiden till, men inte för alla.
En person lyfter att arbetsfördelningen måste bli bättre, mer tid behövs för de mest utsatta.
En annan är inne på samma linje.
– För de sjukaste kan vi ofta se till att de inte blir ännu sjukare, men man lyckas sällan nå fram till att de faktiskt mår bättre.
Tidsbristen innebär att man inte hinner se hela människan.
– Mycket låser sig till att vi ska ta hand om den psykiska ohälsan. Allt det andra ska bortprioriteras, man separerar hjärnan från kroppen och livet i stort. Jag och många andra anser att det inte går, men man blir illa tvungen, säger en av de anställda.
På Vårdförbundets kritik om arbetsbördan svarade verksamhetschefen Marita Ström att det periodvis är hög belastning, men att det "går upp och ned". Att situationen är så påfrestande som Vårdförbundet menade höll hon inte med om.
Att det går upp och ned håller flera av intervjupersonerna med om, men menar samtidigt att det sällan är hållbart.
– Det senaste året har det varit bra ytterst liten del, resten är tungt. I princip är det tungt under nio månader och sommaren är katastrof, säger en person.
Däremot har det anställts fler under 2018 än under hela perioden från 2016 till i år.
Detta visar att man förhoppningsvis är på väg åt rätt håll, anser en person.
Fler sjuksköterskor är på gång, då kommer det bli bättre, tror en annan.
En tredje säger att man visst har anställt en del, men att man trots det inte lyckats hamna på plus efter dem som sagt upp sig tidigare. I nuläget har bristen på sjuksköterskor fyllts med hjälp av skötare. Det funkar till viss del, men det är ändå problematiskt.
– Denna lösning funkar inte i längden. Vissa saker får inte skötare göra och vissa uppgifter kräver sjuksköterskornas hjälp, oavsett hur duktiga de är. Det blir en extra börda för både sjuksköterskan och skötaren.
Att budgeten lyfts fram som ett försvar är samtliga kritiska till.
– Det finns budget till att tillsätta fler chefer men inte för sjuksköterskor. Det är bra att det tillkommer chefer, men förutsättningen för att det ska gynna oss på golvet är att det är full bemanning på sjuksköterskor.