Traditionens makt är stor. Att fira Nobeldagen med middag kräver långa förberedelser med det mesta, inte minst i köken. I fjol var det premiär för Stadsmissionens Kontaktcentrum i Linköping. Den festen slutade med en braksuccé.
Läs mer:Så var första middagen
På måndagen var det dags igen. Slutbetyget den här gången? Supersuccé igen. Glöm fjuttig bricklunch. Glöm hämta själv i halvljumma buffégrytor. Här var det bordsservering som gällde. Med nypressade vita dukar. Och precis som förra året blev gästerna serverade av personalen på Stadsmissionen som, dagen till ära, klätt upp sig lite extra. Vit skjorta med svart fluga var det som gällde.
Över hela linjen.
– Det är fantastiskt roligt att göra det här. Och vilken uppslutning sen! Det finns ju inte en ledig stol här inne, konstaterade Sara Rosenkvist som balanserade mellan borden med ett gäng tallrikar.
– Bästa dagen på året, tillsammans med julafton. Då kommer folk hit för att äta julbord. Vi har även julklappsutdelning. Stämningen här inne är skön när tomten dyker upp. Som i dag, fast ännu varmare på något sätt, menade JytteChristoffersen, behandlingsassistent.
Att det som Henrik Hullfors, Catrin Rapp och övriga hade trollat fram i köket föll i smaken gick inte att ta miste på.
– Jättegott, tyckte 67-årige Conny Tapper och smackade i sig av godsakerna.
I nästa andetag höjde han den kommande julmaten till skyarna.
– Den är nog lite bättre än det här, faktiskt.
– Jag gillar Janssons frestelse och skinkan bäst.
Leif Holmlund, 51 år, berättade att han avhållit sig från droger i ett par veckor nu.
– Mitt problem är hasch och amfetamin. Jag började missbruka redan som liten grabb, när jag var nio.
– Det startade med vin och mellanöl. När jag blev äldre gick jag över till narkotika. Gud ska veta att jag försökt bryta med eländet, men det har inte gått.
Holmlund är inte den som gnäller i första taget, får vi veta.
– Det är inte synd om mig. Jag har fått all hjälp man kan tänka sig. Det finns väldigt bra stöd i den här stan. Titta bara på alla som jobbar här. Vi som kommer hit känner oss alltid välkomna.
– Nu tar jag livet i etapper, liksom.
– För varje vecka som jag kan hålla mig borta från drogerna känner jag mig lite stolt.
Nobelmiddagen var ett välkommet avbrott från den ibland tuffa vardagen menade bordskamraten Rickard Irestam, 51 år.
– Det är väl bara Alfred som saknas, sa han och skrattade.