Sabina Björk ser flera likheter mellan Correns granskning av Sis-hemmet Folåsa och de vittnesmål som hon och författarkollegan Valeria Helander mött under arbetet med boken I statens våld.
En halv tand i underkäken och en del av en tand i överkäken – båda tandbitarna flyger ut på golvet när Nadja utsätts för en nedläggning av fyra vuxna män på ett av de 21 ungdomshem som drivs av Statens institutionsstyrelse, Sis. Även axeln skadas. När Nadja åker på hempermission är kroppen fortfarande täckt av blåmärken.
"Till mig sa de att de tappade henne i golvet", säger Nadjas mamma Sara. "Med huvudet före.
Men Nadja berättar att de medvetet dunkat hennes huvud i golvet.
Nadjas mamma undrar vad som hade hänt om det var hon som hade utövat så mycket våld mot ett barn.
"Jag hade hamnat i fängelse".
Historien ovan är hämtad ur boken "I statens våld". I fokus står det upprepade våldet som riktas mot barn och unga som tvångsplaceras på de svenska Sis-hemmen.
– Det handlar inte om unga kriminella män som utsätts för vanvård utan det är små flickor med autism, säger Sabina Björk som skrivit boken tillsammans med journalisten Valeria Helander.
Sis har i uppdrag att vårda samhällets mest utsatta och problemtyngda barn och unga. Men vården verkar ha ersatts av statligt våld, konstaterar de i boken.
– Vi ville lägga pusslet hur det kan ha blivit så fel och trycka på ansvarsfrågan, säger Sabina Björk.
Hon är både känd - och till viss del föraktad säger hon – efter sin visselblåsning om vanvården inom Sis. Hon har medverkat som en kritisk expert flera gånger i Correns granskning "Det låsta flickhemmet" som avslöjar brister på Sis-hemmet Folåsa i Vikingstad efter att 14-åriga Kalle tog sitt liv där i somras.
Hon ser flera likheter mellan Correns granskning och de vittnesmål som ligger till grund för boken.
– Folåsa tar emot yngre flickor, den mest utsatta gruppen på Sis. Det är barn som inte är dömda för brott. Folåsa har höga avskiljningstal och mycket fasthållningar. Flickorna förmedlar att de inte blir trodda. Det mest tragiska är att de vet det själva, det är ingen som lyssnar på ett Sis-barn.
Sabina Björk tror att allmänheten har en bild av att det är kriminella som placeras på Sis. Men de är en väldigt liten andel, bara en av tio. Resten är barn som socialtjänsten placerat där. En tredjedel är flickor och de har sällan problem med kriminalitet.
– Det är främst flickorna som blir utsatta för tvångsåtgärder, det som på Sis kallas särskilda befogenheter. Vissa högriskhem för killar har inga avskiljningar alls.
Personal på Sis har, liksom poliser och kriminalvårdens personal, rätt att använda ett visst våld när de ska ta med en ungdom till ett isoleringsrum för avskiljning. Det är framför allt då som övervåldet sker.
– Sverige förbjöd barnaga 1979 men hur kommer det sig att man fortfarande tillåter det på barn på Sis? Vad är juridiken bakom det och hur har det lagliga våldet kommit att användas? Det är sådant vi tittar på i boken.
Under de år Sabina Björk arbetade inom Sis såg hon bristerna på nära håll. Hon var verksamhetsutvecklare och hade i uppdrag att följa avvikelser på ungdomshemmen med särskilt ansvar för Sis-hemmet Björkbacken. Där gick larmen gick varma om allvarliga missförhållanden där flickor utsattes för övervåld. Till en början såg hon ett hopp om att förändra, men snart såg hon ingen annan utväg än att säga upp sig.
– Björkbacken var katastrofalt, vi sade att någon kommer att dö om inget görs. Vi uppmanade ledningen att stänga, men fick inget gehör.
Hon larmade Inspektionen för vård och omsorg och Björkbacken fick senare stänga en period.
Det var år 2020. När hon blickar tillbaka så ser hon att det var då en kulturförändring började ta form inom Sis. I stället för att erkänna fel började man tysta ned bristerna. Och nu tycker hon att kulturen har spridit sig ända ner på golvet på institutionerna.
– Den nya ledningen som började runt 2019 började uttrycka att det är omöjligt att bedriva tvångsvård utan att använda våld mot de här barnen. Det behövs ett annat ledarskap och en annan barnasyn.
Sabina Björk önskar att anställda inom Sis ska kliva fram och säga ifrån när de ser institutioner som havererar. Här visas bilder tagna från Sis-hemmet Folåsa där en flicka bodde i fem månader efter att ha fått beslut om vård i enskildhet.
Vi har tidigare berättat att Folåsa ungdomshem har låsta rastburar för ungdomar som har tvångsåtgärden "vård i enskildheten".
Hon minns att det var ett stort steg att ta när hon klev fram offentligt första gången och kritiserade sin tidigare arbetsgivare. Hon önskar att fler tidigare kollegor ska våga säga ifrån:
– Det finns goda krafter på Sis och många som har samma uppfattningar som jag. Men de är så förtvivlat tysta.
Men det finns också goda exempel inom Sis vilket visar att det handlar om att ha ett bra ledarskap och kultur på Sis-hemmen, menar Sabina Björk.
– Det är en jätteviktig iakttagelse för hur kan det vara så att institutioner som har samma målgrupp, samma direktiv, samma lagstiftning knappt avskiljer alls medan andra gör det hela tiden. Håller man inte koll på kulturen så ökar risken för missförhållanden, våld och vanvård.
Corren har i artikelserien Det låsta flickhemmet granskat Sis-hemmet Folåsa och enligt Sabina Björk sker det jämförelsevis många avskiljningar där: 91 avskiljningar under 2023, vilket är det tredje högsta antalet i Sverige.
Tidigare i år meddelade regeringen att man vill skrota Sis och se över hela ungdomsvården. Det föreslås även bli en utökning av de särskilda befogenheterna. Bakgrunden är främst problemen med att kriminella nätverk rekryterar ungdomar på Sis-hem och ibland styr avdelningar på Sis-hemmen. En utökning av tvångsåtgärder ska även minska risken för avvikningar och fritagningar.
– Det är nödvändigt att göra något. Men vem är ansvarig för att trygga situationen för dem som finns i dag på Sis-hemmen tills det nya är på plats? De särskilda befogenheter som finns används inte på de kriminella utan på små flickor. Jag hoppas utredarna frågar sig om det är rimligt att ha kvar de särskilda befogenheterna för lågutbildad personal.
Efter vanvårdsutredningen bad svenska staten om ursäkt till barn som var placerade i samhällets vård på 1900-talet. I boken säger den tidigare Barnombudsmannen att det finns fog för att fundera på om en liknande vanvårdsutredning behövs på nytt. Sabina Björk håller med:
– Någon måste vara ansvarig för att elvaåringar får sina tänder utslagna på Sis.