Det här ser stabilare ut än vad det var. Jag kände mig vig som en frysbox och rörde mig ytterst långsamt. Broc Littles proffsslipade hockeyrör på såphal is. Huga! Kolla videon på corren.se så förstår du vad jag menar.
Hur svårt kan det va?
Tänkte jag inför LHC:s idé om att jag efter att ha sett min första hockeymatch (LHC–Brynäs) borde testa en fullutrustning à la den som LHC-spelarna använder.
Under uppväxten åkte vi ju skridskor jämt. Visserligen på konståkningsskridskor, med taggar framtill som kräver att man tar raka skär framför sig, men ändå. Jag kunde till och med få till en enkel piruett.
Så is är inget nytt element för mig. Ibland var det sjöar, ibland spolade banor i villakvarteret.
Dessutom har jag som vuxen åkt långfärdsskridskor och där är tekniken ungefär densamma som med hockeyrör. Man tar skären snett utåt.
Kosten är ju viktig inför tuffa fysiska utmaningar så jag laddar med tre egna ägg från Butter-Berta (tjurigt envis), Chefs-Berta (tar gärna kommandot) och Blondin-Berta (snabb i vändningarna) och tänker att det borgar för en optimal grund att stå på. Vilket jag knappt gjorde. Stod alltså.
Då var jag ännu omedveten om att det snart skulle stå "Ät ägg" över hela min panna.
Mot Saab arena och min lilla hejarklack (två mutade bönder från hemmasocknen) står redo med en snygg vepa. "Kämpa Carina".
Med en mindre muta fick jag bondeparet Tobbe och Vanessa Samuelsson från hemmasocknen att agera hejaklack. Puss på er!
Dags för påklädning. Jag får hjälp av marknadschef Jimmy Bergvall och ingen mindre än förre LHC-backen och numera materialaren Peter Casparsson. Två män som klär på mig. Det lär vara första och enda gången och jag har fullt sjå att inte kissa på mig av skratt när de med ett under av tålamod tråcklar konstiga grejer över ben och huvud, fastnar i mitt hårspänne och förklarar hur jag ska stå för att det ska gå smidigt.
Casparsson är härdad, inte med att klä på spelarna, det klarar de själva, men på att se till att allt är med vid bortamatcher, att skridskorna är välslipade, vattenflaskor påfyllda. Egna trunken packar de själva. En del spelare är exemplariska, andra "nästan värre än de egna ungarna", flinar Casparsson.
Jaha. Bara tröjan kvar. Alla skydd på plats, inklusive suspensoaren med sina "strumpeband". Det sistnämnda en upplevelse i sig.
Så mycket som ska på!
Underställ, tunna knästrumpor, suspensoar med damaskhållare/strumpeband (just den kombinationen känns VÄLDIGT bisarr, vilket en och annan kvinna kanske kan leva sig in i), tjocka långstrumpor (som fästs i suspensoaren), ben-, axel- och armbågsskydd, byxor (lika smidiga som att dra på sig en lådbil), tröja (med mitt lyckotal åtta), handskar, hjälm, skridskor (Broc Littles, som har minst fötter i LHC) och en klubba (Motalasonen Henrik Törnqvists).
Jonas Junland – en lång och stadig karl att hålla sig i för en tant på glid. Jag fick göra samma övningar som han kör med sin 5-åring.
Så. Nu ska jag bara ställa mig upp.
Jag är smidig som en frysbox. Hur i herrans namn kan spelarna, förutom att stå och åka, SPELA HOCKEY i denna mundering?! Teka, tackla, dribbla, åka baklänges, tvärnita . . . göra mål.
Det måste vara som att dansa balett i en skoteroverall. Eller måla tånaglarna i boxningshandskar.
Min fina lilla klack, bestående av Vanessa och Tobbe Samuelsson från hemmasocknen.
Junland tar emot mig och säger att "äsch, det är som att cykla. Har man en gång lärt sig så sitter det".
Han tar tag i två klubbor och ber mig hålla i dem. På darriga ben åker jag efter honom. Jag får göra "bubblor", samma som han övar med sin femåring, upplyser han, vilket inte direkt boostar min självkänsla.
Jag skjuter några skott mot öppet mål från tre meters håll. Går sådär. Samtidigt står Junland bredvid mig och skjuter pucken i mål i rinkens motsatta mål. Uppbyggligt.
Nu skojar du va, läromästare Jonas Junland?! Du vill alltså att jag åker skridskor och skjuter SAMTIDIGT!
Jag är genomsvett och fotlederna värker. Ramlar och står på alla fyra innan Junland baxar upp mig.
Det är skitsvårt. Så halt! Inte alls som en sjöis eller "vanlig" skridskobana. Mycket, mycket halare och medarna så väldigt korta om man jämför med en långfärdsskridsko, som känns som en skida i jämförelse. För snabba vändningar krävs skålslipning och en kort, riktigt vass skena.
Det känns som om jag vilken sekund som helst ska falla bakåt och dunka skallen i isen, som om det är rullskridskor jag har på fötterna.
Jag är ingen Bambi på hal is – jag är en flodhäst på såphal is.
Bra schvung i klubban där, lånad av Motalasonen Henrik Törnqvist. Nej, jag missade inte puckan. Jag hade en hel radda att skjuta.
Min hockeyresa lär fortsätta. Det är kul att börja fatta något som hittills varit obegripligt.
När jag ser min nästa livematch kommer jag att strunta i själva pucken. Jag ska bara sitta och njutfullt rysa över LHC-spelarnas skridskoåkning. Aldrig hade jag anat att det skulle vara SÅ svårt. Och då rörde jag mig ändå ytterst långsamt.
Sorry Junland, du har fel. Skridskoåkning med proffsslipade hockeyrör på såphal is har inte mer med "vanlig" skridskoåkning att göra än vad en enhjuling har med en trehjuling.
Sorry Broc. Det hjälpte inte med dina rör. Men tack i alla fall.
Om det blir någon mer färd på proffsis tar jag slöa skridskor. Och en rullator.
Dribbla en puck mellan en massa andra puckar. Nej, nu börjar det bli överkurs det här, Junland.