Får väl erkänna att jag aldrig blivit riktigt biten av hockey. Det slamrar så förbannat, pucken är så liten och svår att se och så går allting så väldigt fort, har jag tänkt de gånger jag ätit lunch i Saab Arena och något lag samtidigt tränat på isen.
Jag halkar visserligen in i LHC-artiklar ibland, men det är av misstag och beror på att jag gillar att läsa om LCHF-kost.
Jag kan bara namnet på två hockeyspelare och det kan ju tyckas skamligt när man bor i LHC:s Linköping.
Det första namnet är Honken. Leif "Honken" Holmqvist spelade under större delen av sin karriär för AIK.
Men han var också svensk landslagsmålvakt i tio år (1965–1975). Jag älskade Honken, varför vet jag inte, men jag såg flera matcher under hans storhetstid. På tv. Han var som en vägg där i målburen minns jag att jag tyckte. Lika bred som hög.
Den sista matchen jag såg var VM-matchen 1972, mellan Sverige och Sovjetunionen. Vi hade just fått färg-tv därhemma. Det var under en del av det långa Kalla kriget och jag minns min och kompisarnas skräck för ett kärnvapenkrig mellan USA och Den ryska björnen.
CCCP stod det på deras röda tröjor. Det gjorde ingenting bättre.
Sverige förlorade med 11-2 och slutade på en bronsplats i VM. Alla älskade Honken ändå. Den ryska björnen tog silvret och det lindrade inte vår omvärldsskräck. Tjeckoslovakien vann.
Det andra hockeynamnet jag kan är Börje Salming och det har inget med den senaste tidens uppmärksamheten runt honom att göra.
Under hans 17 år i NHL var det svårt även för en hockeyointresserad att undgå hjälten. Sen var han ju jäkligt snygg också. Med såna där kargt kantiga, manliga käklinjer.
Vila i frid, superstar.
Honken och Salming var inte bara fullblodsproffs, de var väldigt folkkära också. Gjorde hockey till något allmängiltigt, som Stenmark med utförsåkningen.
Överhuvudtaget har jag aldrig sett hockey live och kan bli lite avundsjuk på dem som regelbundet gör det.
Att verkligen gilla ett lag, följa det i ur och skur och se alla deras hemmamatcher måste vara en fin lägereld att samlas kring.
Att vara omgiven av obekanta, men ändå känna den där speciella gemenskapen.
Kanske lite som att sjunga i en 300-hövdad kör, tänker jag. Fast jag har förstått att det är väldigt många fler som samlas runt LHC i Saab Arena.
Torsdag 1 december möter LHC Brynäs. Då ska jag vara där och insupa miljön. Blir jag biten?
Häng med mig på corren.se när jag liverapporterar!