Redan i slutet av november så grävde jag entusiastiskt runt i källaren efter längdskidorna. Inte för att jag är bra på att åka längdskidor, utan för att jag vill bli det. Mina tillkortakommanden kan inte skyllas på skidorna. Som så ofta med oss medelålders män så har jag utrustning som överstiger förmågan. Det som behövs är träning och den här säsongen var jag beredd att skida till verket. Jag frågade runt om bra skidspår och lade upp planer på att åka till Sya, Vreta och Kimstad.
En rejäl vinter är drömmen för en skidsportare, men inte ett glädjeämne för alla. Trots att vi svenskar bor så långt norrut verkar vinter, kyla och snö överraska många varje år. Det vankas ett abrupt uppvaknande den dag då det plötsligt ligger något vitt på marken. Däckbytet har glömts bort, oavsett om det är på bilen eller på cykeln. Den isskrapa och borste som behövs för att göra bilen lagligt körbar ligger längst in i förrådet. Där någonstans finns antagligen också den snöskyffel man har ett svagt minne av.
Det naturliga vore att acceptera att snö och kyla tvingar oss att sänka tempot för en stund, men många verkar oförmögna till det. Istället växer irritationen över att saker fungerar annorlunda i tio minusgrader än under varma sommardagar.
I skottgluggen hamnar de som röjer snö, medtrafikanter, bussförare och tågpersonal. De som jobbar för att vi ska ta oss säkert fram till skolan och till jobbet. Bakom ratten på bilen muttras det över andras usla insatser, medan man själv förtränger tanken på trottoaren som lämnats oskottad hemma på villagatan.
Den kommunala snöröjningen gör naturligtvis inte alltid ett strålande jobb. Prioriteringar kan kännas märkliga och helhetsansvaret verkar brista. Samtidigt är det lätt att inse att uppgiften är möjlig att lösa så att alla blir nöjda. Trots att kommunen ianspråktar varenda snöröjare som finns i närområdet så kan de ändå inte vara överallt samtidigt.
Att snöröjning görs till politik är såklart oundvikligt. Där det finns en frustration så finns det politiker med en – ofta lite för enkel – lösning. Det är så jag ser på Miljöpartiets förslag om att Linköpings kommun ska överta snöröjningen av alla trottoarer (Corren 14/1).
Det kan sägas vara en djärv idé, särskilt med tanke på den ojämna kamp som förts mellan kommunen och naturen under början av 2024. Få personer som har rört sig i Linköping har nog känt att gator, hållplatser, gångvägar och cykelbanor röjts i rimlig tid. Att kommunen skulle ta på sig ett större ansvar och lyckas bättre är ett förslag som kan lämnas för egen reflektion att bedöma trovärdigheten i.
Förslagets realism är inte det enda problemet. När en kommun övertar ansvaret för snöröjning av trottoarer från enskilda och kommersiella fastighetsägare så läggs kostnaden över på alla skattebetalare. Det innebär att den som inte äger sitt boende betalar för den som gör det, att unga i hyresrätt betalar för skottning hos medelålders villaägare. Redan i dag betalar många boende på landsbygden för en snöröjning de knappt får del av. Med Miljöpartiets förslag så skulle orättvisor förstärkas ytterligare.
Mina längdskidor, de ligger kvar hemma i källaren och oanvända för säsongen. Planerna på att tillbringa tid ute i spåren visade sig vara snömos. En strimma av hopp återstår. Det går ju en tid mellan det att den här krönikan skrivs och att den publiceras. Kanske är det ändå då jag kommer ut på skidorna. Det är i alla fall en förhoppning som har närmre till att förverkligas än förslaget om att kommunen ska skotta allas trottoarer.
Christian Gustavsson är civilingenjörsstudent och tidigare kommunpolitiker (M) i Linköping.