Musikklasserna i Linköping är en fyrtioårig institution som inte bara kan stoltsera med nöjda elever och höga betyg, utan också bidrar till stadens musikliv genom konserter och luciatåg. Om man ska lägga ner en verksamhet som har fungerat väl i decennier bör man ha mycket goda argument. Det har Folkungaskolans ledning inte lyckats presentera. Därför är det inte överraskande att både elever, föräldrar och skolans egna lärare protesterar mot beslutet.
Argumenten för musikklasser är både många och starka. Vetenskapliga studier visar att musik är utvecklande för hjärnan, och därför kan bidra till goda betyg även i andra ämnen. Dessutom skapar musiken gemenskap, vilket stärker samhörigheten i klasser där den är ett förenande intresse. Den gemenskapen ger den nödvändiga trygghet som krävs för att elever ska våga uppträda – något som är särskilt viktigt för den unga ”instagram-generationen”, som ofta är ängsliga över att minsta misstag ska fångas av någon mobilkamera.
Detta är erfarenheten av decenniers arbete med musikklasser i Linköping: höga betyg, god trivsel och en utbredd tacksamhet hos dem som fått chansen att utveckla sin musikalitet.
Mot detta ställer Folkungaskolans ledning två ganska skakiga argument. Det första är att musikklasserna inte anses vara tillräckligt blandade i fråga om social bakgrund. Rektor Dahlström vill, säger hon, ha klasser där ”barn till taxichaufförer ska kunna gå i samma klass som barn till läkare”. De estetiska profilklassernas höga snittbetyg sägs bero på denna bakgrund.
Men samtidigt som musikklasserna beskrivs som en orättvis ”guldbiljett” hävdar skolledningen att dessa elever är särskilt drabbade av psykisk ohälsa. Något statistiskt underlag kring detta har man inte presenterat, och det är inte heller en bild som lärare eller föräldrar verkar känna igen. De lärare som har invänt mot beslutet påpekar också att de inte uppfattar klasserna som socialt homogena.
Förutom att de här argumenten är svaga var för sig, så hänger de inte ihop. Det brukar nämligen inte vara så att psykisk ohälsa och höga betyg går hand i hand.
Det är anmärkningsvärt att skolledningen med detta som grund väljer en så drastisk åtgärd som att splittra klasserna, när det finns andra sätt att ta sig an de problem man tycker sig ha sett. Om man uppfattar att det sker en snedrekrytering kan man ha särskilda intagningsprov i utanförskapsområden. Och är det så att många elever på Folkungaskolan lider av psykisk ohälsa finns det en beprövad verktygslåda att ta till också för det. Musik och sång är, ironiskt nog, ett av de mest effektiva hjälpmedlen.
I sin senaste kommentar till Corren säger rektor Anna Dahlström att det som möjligen skulle kunna få henne att ändra sig är en ny forskningsrapport. Men forskning finns redan – och borde inte bevisbördan vara den omvända? Det vill säga att den som vill ta bort något som fungerar ska presentera övertygande argument för sin sak.
Det har skolledningen inte gjort. I stället är deras argument svaga, långsökta och motsägelsefulla. Ibland får man intrycket att ledningen vill lägga ner musikklasserna för att lösa helt andra problem – till exempel när Dahlström använder pojkars dåliga betyg som ett argument mot de tjejdominerade estetiska klasserna.
Det är helt sant att den svenska skolan har många problem, men att försöka lösa dem genom att skrota sådant som faktiskt fungerar är fel väg att gå. För Linköpings musikklasser är inte ett problem som behöver lösas, utan en tillgång för både eleverna och staden.