Iranskan Shahnaz Shirdelian är gästdoktorand sedan 2018 vid Linköpings universitet.
På flera håll i världen hölls i lördags demonstrationer mot förtrycket i Iran. ”Kvinna, liv, frihet!” ljöd ropen. I Chile. I Brasilien. I Danmark. I Tyskland. I Grekland. I Libanon. I Australien. I Turkiet. I Sverige. I Linköping.
Jag ropar detsamma: Kvinnor, liv, frihet!
Kvinnor slänger sin hijab, bränner sin hijab. Klipper av sig sitt hår som en protesthandling: ”Ta håret då, om det är så viktigt, men ge mig min frihet!”
Att visa sitt hår är olagligt för kvinnor i Iran. Att resa är olagligt för kvinnor, om inte make eller pappa har gett tillstånd. Att sjunga, spela musik och dansa är också olagligt för kvinnor.
Det är som Margaret Atwoods dystopiska stad Gilead i "Handmaid´s tale", fast på riktigt. Det konstaterar den exiliranska journalisten Masih Alinejad på Twitter. Och visst finns det många likheter, ett samhälle där kvinnor ska döljas, de har inga rättigheter och styret är puritanskt diktatoriskt.
Det som fick gnistan att tändas i Iran var nyheten om att Mahsa Amini dog i iranskt häkte efter att ha gripits av moralpolisen. Anklagad för att ha burit sin hijab på fel sätt. Hon visade för mycket hår.
När Amini begravdes utbröt protester, som därefter utvecklade sig till en demonstration där kvinnor tog av sig huvudduken och skanderade slagord. Protesterna spred sig snabbt över landet. Och nu över världen.
De iranska säkerhetsstyrkorna har på flera håll skjutit mot demonstranterna. De använder också tårgas och griper tusentals deltagare. Uppgifterna om hur många personer som har dödats under protesterna varierar. Enligt människorättsorganisationen Iranian Human Rights (IHR) talar man om ett 50-tal döda.
Det finns en avgörande skillnad mot "Handmaid´s tale". I Iran får kvinnor utbilda sig. Två av tre studenter är kvinnor. Smarta kvinnor som nu reser sig som en gemensam kropp och protesterar mot det brutala förtryck som de utsätts för. Män protesterar också, ska tilläggas.
Vad protesterna leder till återstår att se. Rouzbeh Parsi, programchef vid Mellanöstern- och Nordafrikaprogrammet på Utrikespolitiska institutet, säger till DN att protesterna förmodligen är mindre än vad de ser ut att vara, och det är svårt att se att de ska leda till någon större förändring. "Men man ska också minnas att politiska förändringar sällan genomförs av en majoritet."
I Linköping hölls en demonstration i lördags i Vidingsjö (det gick inte att få fram ett polistillstånd snabbt nog för att hålla demonstrationen i centrum). En av dem som deltog är iranskan Shahnaz Shirdelian, som är gästdoktorand sedan 2018 vid Linköpings universitet. Hon är hoppfull säger hon, men samtidigt stressad och rädd för det som sker.
– Hijab är inte en del av vår kultur i Iran. Det är en del av Irans diktatoriska regim, vi har tvingats bära hijab sedan 1979. Direkt när jag kom till Sverige var det självklart för mig att inte bära den. När jag levde i Iran försökte jag protestera mot förtrycket, och jag har haft moralpolisen efter mig flera gånger.
Hon säger att hon aldrig har skadats fysiskt men att hon ändå är rädd, eftersom moralpolisen har skadat många av hennes vänner.
– Iran ägnar sig åt förtryck, dödande och censur regimen ingriper i grannländerna genom terror och vapen. De spenderar iranska folket egendom på detta.
Iran har nu stängt ner internet för att förhindra att information sprids.
– Det enda sättet att påverka regimen är att uppmärksamma det som händer, säger Shahnaz. Den svenska regeringen kan sätta press på det iranska styret på olika sätt, och hjälpa Irans folk och demonstranterna.
Jag tänker att det görs redan saker i det lilla. Linköpings kommun är en av ett fyrtiotal kommuner globalt som tar emot fristadsförfattare, alltså kulturutövare som förföljs på grund av sitt arbete. I våras kunde du i Corren läsa Hadeel Ibrahims intervju med den iranska journalisten Mahsa Malek Marzban, som länge har kämpat mot censuren i Iran. Hon berättade hur stressigt det var att programleda i tv, anledningen var censuren: ”De bestämmer vad man får och inte får säga. Vi hade hörlurar under slöjan och där dikterades vad vi fick säga.”
Tack Linköpings kommun för att vi engagerar oss i fristadsförfattare.
Shahnaz Shirdelian håller just nu på att förbereda fler demonstrationer tillsammans med andra engagerade. Tid och plats är inte klart. Förhoppningsvis blir det redan den här veckan. Det är det där polistillståndet som ska finnas bara.
– Jag är ledsen och arg och orolig för mina landsmän. Jag gråter när jag hör om hur människor mördas i Iran. Jag har en syster och bröder som jag inte har så mycket kontakt med sedan internet stängdes ner.
Jag säger att hon är modig. Shahnaz svarar att det inte är lätt att vara modig mot en hänsynslös regim, men det blir lätt när människor runt om i världen stöttar demonstranterna och uppmärksammar kvinnors rättigheter i Iran. ”Vi är alla kvinnor.”