Mahsa Malek Marzban är Linköpings tredje fristadsförfattare efter Husam Al-Mosilli från Syrien 2016-2018 och Jahanara Nuri från Bangladesh 2018-2020.
Under fredagens lunchtimme, när Farbrors Melins torg var fyllt av bord dukade med böcker, presenterade Linköpings kommun Mahsa Melek Marzban, Linköpings fristadsförfattare.
Fristadsförfattarkonceptet uppstod som stöd för förföljda och hotade skribenter. Det drivs av nätverket International Cities of Refuge Network (ICORN). Det finns ungefär 40 fristäder globalt. Flera av dem finns i Sverige bland annat i Linköping. Projektet drivs av ett samarbete mellan Kulturrådet, Svenska Pen och kommunen.
– Många söker sig till Sverige, men det blir ett urval. Mahsa valdes på grund av sitt engagemang kring yttrandefrihet och feminism samt att hon hade en anknytning till svensk litteratur, säger Elisabeth Asp, sakkunnig internationell samordnare på Kultur- och fritidskontoret.
På scenen fick bokförlagsdrivaren Johan Hagesund uppdraget att intervjua fristadsförfattaren.
– Vi ska vara stolta över att vi kan erbjuda en sådan möjlighet, säger han.
Intervjuare Johan Hagesund ger fristadsförfattaren Mahsa Malek Marzan en symbolgåva från Linköping, en LHC-halsduk.
Samtalet inleds.
Mahsa, som har varit i Sverige i knappt åtta månader, får frågan om sitt första intryck av landet.
– Folk brukar prata om Sverige som ett kallt land med kalla personer, men svenskarna är varma och trevliga, säger Mahsa.
"Här fick jag uppleva en lång och kall vinter för första gången, men jag fann skönheten i den svenska vintern. Jag har lärt mig hur man kan njuta av kylan och blötheten", säger Mahsa.
Mahsas författarkarriär började med att skriva nyhetsartiklar och översätta utländska verk från engelska till persiska. Så småningom började hon skriva noveller där kvinnor låg i fokus. Under många år jobbade hon också inom tv, något hon tyckte minst om, just på grund av den strikta censuren i Iran.
"På grund av censur hade jag ett dubbelliv. Jag tyckte någonting, men jag sa något helt annat", säger Mahsa Malek Marzan.
– Jag gillade att skriva och översätta, men att programleda i tv var stressigt med anledning av censuren. De bestämmer över vad man får och inte får säga. Vi hade små hörlurar under slöjan och genom dem dikterar de vad vi säger.
Kan du ge exempel på saker som tas bort på grund av censur?
– Man får exempelvis inte nämna vin, för att den inte hänger ihop med den islamiska tron. Relationer utanför äktenskap. Inte heller får man prata om andra religioner – det anses vara propaganda. Och man får definitivt inte publicera verk av judiska författare.
Censuren gör översättning av västerländska verk en lång process med många steg. Översättare måste alltid överväga om något är värt att jobba med, då det till slut kanske ändå inte kan se dagens ljus.
– Man tar bort ord, meningar, paragrafer och ibland till och med sidor, säger Mahsa.
Trots censuren har vissa svenska verk nått till de persisktalande läsare i Iran. Jonas Jonassons Hundraåringens serie och Fredrik Backmans "En man som heter Ove" är populära bland läsare där, uppger författaren.
Fristadsförfattarens första översättning var ett svenskt verk, "Fanny och Alexander" av Ingmar Bergman.
När det gäller iransk litteratur i Sverige är intresset lite mindre, men författaren är glad över att det finns en bokhylla med böcker på persiska i biblioteket.
Hur ser litteraturens situation ut i Iran?
– Situationen är värre för varje dag. Mina kollegor möter censurrelaterade besvär dagligen. Tyvärr stängde många kulturhus och biografer, bara under de senaste månaderna och på grund av ekonomin stänger många bokhandlare.
Fristadsprogrammet ger författaren möjlighet till uppehållstillstånd och uppehälle i två års tid.
Det är bara 16 månader kvar av din tid i Sverige?
– Min ambition är att stanna kvar, men om någonting händer mig eller om jag inte kan stanna längre, så har de här månaderna varit bland de bästa i hela mitt liv.