Tyskland ogillar kärnkraft. Och det är ett problem när tyska staten sedan snart två år är storägare i svenska kärnkraftverk. I värsta fall leder det här till dyra kraftverksbyggen i Östergötland.
Men låt oss ta allt från början.
Det pratas alltmer om att bygga kärnkraftverk i Östergötland. Längs med kusten märks än så länge två initiativ.
I Marviken, utanför Norrköping, är Rolls-Royce involverade i planer på att etablera små modulära kärnkraftsreaktorer.
I Gryt, i Valdemarsviks kommun, vill en markägare att 60 år gamla kraftverksplaner ska dammas av.
Om det blir något av de här initiativen återstår att se. Men någonstans behöver det byggas ny kärnkraft i södra Sverige.
Regeringen har målet att det ska ske en massiv utbyggnad av kärnkraften till 2045. Redan 2035 ska två nya reaktorer vara på plats.
Det jobbas för fullt för att nå målen. Häromdagen tecknade energiminister Ebba Busch (KD) ett kärnkraftsavtal med USA:s energiminister Jennifer Granholm.
Att det är en prioriterad fråga är förståeligt. Sverige och Europa skriker efter el. Elproduktionen måste byggas ut om vi ska klara den gröna omställningen och fasa ut beroendet av olja och gas från skurkstater.
Samtidigt tar det tid att bygga ny kärnkraft. Längre tid än politiker och projektörer nog vill tro.
Den nya franska reaktorn som startar i år, Flamanville 3, är elva år försenad. Den reaktor som Finland startade häromåret, Olkiluoto 3, var 13 år efter tidsplanen. Och det brittiska kärnkraftsprojektet Hinkley Point C har även det dragits med kraftiga förseningar.
Ska Sverige ha en chans att bygga ut kärnkraften under de närmaste årtiondena behöver vi ganska snart bestämma var spaden ska sättas i marken.
Det mest naturliga vore att de nya reaktorerna läggs där det redan finns kraftverk. Att etablera kraftverk på nya platser kräver en utbyggnad av stamnätet för el, vägar och annan infrastruktur – vilket tar tid. Dessutom riskerar infrastruktursatsningar runt nya verk att konkurrera ut andra angelägna projekt, likt Ostlänken till Linköping eller Förbifart Söderköping.
En ytterligare fördel med att koncentrera nya kraftverk till de befintliga lägena – Oskarshamn, Ringhals och Forsmark – är att det där finns kompetent arbetskraft. Och efter årtionden av styvmoderlig behandling av kärnkraften i Sverige finns det inte ett överflöd av människor med erfarenhet av industrin.
Så innan det blir tal om att bygga nya reaktorer i Östergötland bör alla möjligheterna till nya etableringar vid befintliga kärnkraftverk uttömmas.
Samtidigt finns det ett problem med att satsa på befintliga lägen. Det är att tyska staten, som inte ser någon framtid för kärnkraften, är huvudägare i energikoncernen Uniper. Det vill säga det bolag som är majoritetsägare i kärnkraftverket i Oskarshamn och minoritetsägare i Ringhals och Forsmark. Uniper äger även nedstängda Barsebäck.
Svensk kärnkraft har alltså en storägare som ogillar kärnkraft.
Det är också svårt att tänka sig att Tyskland plötsligt skulle börja vurma för svensk kärnkraft. I Tyskland har reaktorerna systematiskt monterats ned och den linjen – eller ideologin – är brett förankrad i partierna.
Den tyska politiken får även genomslag i Sverige. Uniper har meddelat att bolaget inte ska investera något mer i kärnkraft. Att företaget driver befintliga verk vidare verkar vara så långt det går att sträcka sig.
Den motvilliga ägaren till de tre platser där det finns reaktorer i dag framstår som ett av de största hindren för att förverkliga den svenska energipolitiken.
Vad går då att göra? Det bästa vore om tyska staten sålde sina andelar i kärnkraftverken till en eller flera svenska aktörer.
En försäljning av Unipers svenska reaktorer skulle även kunna bli en vinst för alla. Det är knappast begripligt för tyska väljare varför de ska äga kärnkraft i Sverige samtidigt som den stängts i Tyskland.
Det bör också finnas köpare. Vi har en regering som kan agera genom statliga Vattenfall. Vi har en svensk industri som efterlyser mer pålitlig elproduktion, och som bör ha den goda smaken att bidra om den kan och inte enbart förlita sig på politikerna.
Som det är i dag verkar den tyska oviljan försvåra Sveriges planer på nya reaktorer. Och det kan leda till att nya kärnkraftverk inte byggs där de bästa förutsättningarna finns, utan på nya platser till högre kostnader. Som i Östergötland.