Det var kaotiska scener när det nyligen hölls samrådsmöte om vindkraftsplanerna i Hycklinge. Många hade samlats för att protestera mot etableringen av vindkraft. Och när alla inte fick komma in i lokalen ska människor ha trängt sig in. En dörr bröts upp. Det knuffades. Hårda ord haglade. Till slut tillkallades polis.
Att det blir så här konfliktfyllt vid samrådsmöten är ytterst ovanligt. Det är dock sällan några glada tillställningar. Snarare är de riggade för att det ska bli stridigheter.
För det är så tydligt två olika grupper som möts. På scen står tillresta experter och projektörer. I publiken sitter en rotad lokalbefolkning. De ena vet inte hur ortsnamnen uttalas, de andra har det med modersmjölken. Och när vindkraftsbolagets företrädare har rest vidare till nästa möte någon annanstans i landet går publiken hem till sig, i bygden vars karaktär kan förändras för alltid av de allt högre vindkraftverken.
Den här uppdelningen – mellan rörliga experter och en rotad lokalbefolkning – är närmast ett skolboksexempel på den politiska konfliktlinje som fått allt större betydelse under senare år. Den brittiske författaren David Goodhart har argumenterat för att det förändrade politiska landskapet i västvärlden kan spåras tillbaka till en växande klyfta mellan två grupper som liknar de som möts på samrådsmöten på svenska landsbygder.
Den ena gruppen beskrivs som en rörlig elit som känner sig hemma var som helst, men för det mesta bor i storstäder och universitetsstäder. Den andra gruppen befolkas av sådana som bor någonstans – som är rotade på platsen där de föddes, vilket ofta är långt utanför storstäderna. Som Horn och Hycklinge.
Den grupp, säger Goodhart, som under lång tid har haft störst inflytande över politiken och samhällets utveckling är de som ser sig som rörliga. Den andra gruppen, de som känner sig rotade på en plats – eller om vi hårdrar det landsbygdernas befolkningar – har marginaliserats. Åsiktsmässigt sägs det att de som känner sig hemma var som helst drar mer åt de rödgröna hållet. De som däremot är hemma där de är uppväxta och inte vill flytta är mer åt det konservativa hållet.
Är det inte också den här åsiktsmässiga splittringen som börjar märkas kring vindkraften i Sverige? De kanske mest kritiska rösterna kommer från SD och fraktioner inom M. De mest positiva är MP, som tillsammans med S lade ner kärnkraft för att vi i Sverige skulle bli nödda och tvungna att bygga ut vindkraften.
Självklart är den här uppdelningen grovhuggen. Det märks också kring vindkraften i Hycklinge, där en av de mest framträdande kritikerna är en företagsledare med ena foten i Stockholm och den andra foten sedan generationer i Horn. Poängen är att vindkraften delar befolkningen på ett sätt som gör frågan politiskt attraktiv att exploatera på ett förutsägbart sätt mellan höger och vänster.
Det är nog inte heller en tillfällighet att det parti som hårdast driver motståndet mot vindkraft är SD. SD:s ekonomisk-politiske talesperson Oscar Sjöstedt klargjorde tidigare i år att partiet är emot all vindkraft.
Den bedömning som SD lär göra är att det finns en folklig opinion mot vindkraft som inte helt och fullt återspeglas i partiernas inställning samtidigt som realpolitiken gör att vindkraften behövs för att klara elförsörjningen. Som politisk fråga betraktad gör det här att vindkraften påminner om invandringsfrågan för ett antal år sedan. Likheterna förstärks även av den god-ond dimension som märks kring vindkraften, där det goda anses vara att vara för utbyggnad och det onda att vara emot.
Tumultet kring vindkraften i Hycklinge lär bara vara en försmak av vad som väntar. Allt talar för att den politiska konflikten kring vindkraften i Sverige lär öka – allt är riggat för det.