Linköping förändras. Kommunens plan är att delar av Storgatan ska bli en permanent gågata, efter att ha stängts för trafik de senaste fem somrarna. Drottninggatan ska bli en bilfri gata för bussar och cyklister.
I stora drag är det så här alla städer förändras. Bilarna försvinner sakteliga från stadskärnorna. De gående och cyklande tar över.
Förändringen går inte smärtfritt. Politisk splittring följer på många håll.
En plats där frågans fulla kraft nyligen har märkts är i Storbritanniens huvudstad. I borgmästarvalet i London som hölls för någon vecka sedan kretsade mycket kring framtiden för stadens miljözon, som räknas som världens största och hårdaste.
I dag omfattar zonen hela Storlondon med nio miljoner invånare. I den får inte fordon äldre än 2019 framföras om man inte betalar en daglig avgift om 12,5 pund.
Efter att den sittande borgmästaren med visst motstånd valts om blir också systemet kvar. Och det lär tjäna som inspirationskälla för många städer i Europa.
Förespråkarna för zonen talar om hur luften har blivit renare i en stad tidigare känd för sin smog. Motståndarna talar om hur alla som inte har råd att köpa nya bilar får betala priset för politiken.
Vem har då rätt? Båda sidor. Och det är kruxet.
Det är rimligt att skapa en vänligare och renare stadsmiljö. Men det är också rimligt att se till att priset för det inte främst betalas av människor som bor utanför staden, men av olika skäl behöver ta sig till den.
De verktyg som politiker har för att genomdriva förändringen leder dock i de allra flesta fall till att resurssvaga grupper kan drabbas oproportionerligt hårt. Färre och dyrare parkeringar är en sådan åtgärd. Precis som att straffbeskatta äldre bilar. Eller att med höjda skatter och avgifter göra det dyrare att i allmänhet köra bil och i synnerhet gamla bilar.
Samtidigt finns det inte någon helt och hållet annan väg än den inslagna att ta. Städerna bör bli renare. Luften lättare att andas. Men stora grupper får inte i omställningen stängas ute från städerna.
Den här balansakten är en av de svåraste som lokalpolitiker runt om i världen står inför det närmaste årtiondet. Och Linköping är inget undantag.