I Gamla Linköping luktar det tjära. 300-åriga von Lingens gård får nytt spåntak.
Takarbetet bevarar inte bara den gamla kulturbyggnaden. Projektet håller även gamla byggnadsmetoder vid liv.
Och det här fångar något som lätt förbises. Att bevara kulturarvet handlar inte bara om att skydda sådant vi kan se – som gamla hus, landskap och föremål – utan lika mycket om att vårda sådant som inte går att ta på. Som hantverkskunnande. Som att veta hur man lägger ett spåntak.
Under många årtionden verkar dock kunskap minskat om gamla byggnadsvårdsmetoder. Ett tecken i tiden är att när fasaden på Stockholms slott nu renoveras går det inte att uppbåda varken hantverkskompetensen eller rätt material i Sverige. Stenhuggarna kommer från Polen och Danmark. Stenen tas från Tyskland, Polen och Schweiz.
En ljusning märks dock. Att bygga och underhålla hus som man gjorde förr har fått ett uppsving. Att renovera gamla fönster och rädda ödehus har blivit trendigt. I TV4 har det gått att följa ett par i Ljungsbro som byggt ett nytt 1700-talshus.
Det som däremot verkar fortsatt svårt att få tag på är svenska material till renoveringar av kulturbyggnader. När ett annat nationalmonument – Ornässtugan i Dalarna– fick nytt tak för ett antal år sedan togs virket från Ryssland. Statens fastighetsverk, som ansvarade för arbetet, kunde inte ens svara på om virket var legalt hugget och resultatet av hållbart skogsbruk, när sajten Skogsforum frågade.
Situationen är överraskande. Varför tvingas vi i ett skogsland som Sverige ta ryskt trä till några av landets viktigaste kulturbyggnader?
Svaret är att olika lagstiftningar har skapat en hopplös låsning.
Till att börja med måste, enligt lag, traditionella metoder och material användas vid restaureringar av skyddade bebyggelsemiljöer. De som underhåller husen i dag ska alltså tänka som byggarna som uppförde husen en gång i tiden.
Det här innebär att man bara ska använda det bästa och mest hållbara byggnadsmaterialet som går att hitta lokalt. Det innebär virke från gamla träd.
Problemet är bara att det är svårt att få tag på virke från gamla träd i tillräcklig omfattning i Sverige. En statlig utredning konstaterade för ett par år sedan att det är svårt att svara upp mot det växande behovet av kvalitetsvirke i Sverige. Och det här beror inte på att det inte finns träd i skogen.
Problemet är att gamla träd är svåra att få hugga, då de av ålder klassas som naturvärdesträd. Dessa naturvärdesträd ska stå kvar av miljöskäl, enligt såväl myndigheter som skogsbolagens certifieringar.
Konsekvenserna märks vid renoveringar av skyddade kulturmiljöer i landet. Svenska kyrkan – som är en av landets största skogsägare – har tvingats importera virke till kyrkorenoveringar. Det har fått kyrkomötet att efterlysa regeländringar.
Visserligen finns ett fåtal nischade aktörer som har lyckats erbjuda virke till byggnadsvård. Men de bör bli fler och omständigheterna enklare. Lagar som ska skydda kulturvärden bör harmonisera med lagar som ska skydda naturvärden.
När det luktar tjära från ett nytt spåntak på ett kulturhus bör det vara självklart att det är svenskt trä som använts i restaureringen.