På Tröskaregatan 110 i Lambohov ligger förskolan Bullerbyn. Men i höst försvinner den. Den är för liten.
Beslutet om nedläggning av Bullerbyn och tre andra mindre förskolor lämnade Linköpings kommun tidigare i februari. Och det här följer en avvecklingstrend – förra året beslutade S+M-styret i stadshuset att fyra grundskolor och elva förskolor skulle lägga ned.
I viss mån är det här ett plåster som måste dras. Elevunderlaget minskar. Alla utgifter måste ses över när hög inflation och svajande konjunktur slår mot kommunerna. Och då är det ekonomiskt rationella att de mindre enheterna ryker.
Visserligen har Linköping en bättre ekonomi än många andra kommuner. Men det är inte argument för att låta pengar rinna iväg.
I beslutsunderlaget, för nedläggningen av de fyra förskolorna, verkar också utbildningsförvaltningen peka ut den långsiktiga riktningen mot större men färre enheter. Det slås fast att förskolor med minst 60 platser är att föredra, såväl organisatoriskt som ekonomiskt.
När det ska byggas nytt i framtiden kommer också förslaget till beslut, från tjänstemannaorganisationen, vara minst 60 platser, säger förskolechef Helen Petersson. Hon berättar även att de har kollat på vilka förskolor som har 40 platser eller färre.
I dag är det 34 av 109 förskolor i Linköping som har färre än 40 platser. Noterbart i sammanhanget är att de mindre förskolorna inte bara är ett landsbygdsfenomen, som det är lätt att tro. Några av de minsta förskolorna återfinns i centrala Linköping, visar Correns lista.
Så vilken framtid väntar de små förskolorna generellt? Är de dömda att försvinna? Inget lär vara hugget i sten, eftersom det till slut handlar om politik.
Det fattas mängder med politiska beslut som inte är strikt ekonomiskt rationella. Och det är själva poängen. Om kommunens verksamhet skulle drivas billigast möjliga vore det nog enklast att tjänstemännen fick styra helt och hållet. Men det är inte så systemet är tänkt att fungera. De folkvalda politikerna ska säkerställa att medborgarnas – läs skattebetalarnas – vilja slår igenom.
Det finns även en del politiska krafter i Linköping som vill satsa på mindre enheter, även om det kostar. Linköpingslistans Maria Esbjörnsson Lakatos, som är vice ordförande i barn- och ungdomsnämnden, sa för ett par veckor sedan: "Det är klart att kostnaderna blir större när det finns färre barn men jag tror också att det behövs små förskolor. Barn mår bättre i små förskolor, det är min absoluta övertygelse."
En inte alltför vågad gissning är att många skattebetalare har svårt för riktigt stora skolor och barngrupper. När sågs någon med drömmande blick tala om förskolor med fler än 100 platser? Eller när hördes någon berätta att familjen flyttat till ett område för att det där finns den största skolan i trakten?
Tvärtom är det små skolor som verkar dra inflyttning. Det människor söker är små gemenskaper – likt den i Astrid Lindgrens Bullerbyn, där alla känner alla. Där man aldrig har mer bråttom än att man hinner stanna och prata.
Här närmar vi oss också den kanske svåraste frågan för skolpolitikerna i Linköping – var finns balanspunkten mellan vad som är ekonomiskt försvarbart och politiskt önskvärt? Hur stor eller liten får en förskola eller skola bli? Hur många barn ska vara under samma tak och i samma avdelning?
Det är också det politiska svaret på de här frågorna som bör vägleda hur Linköpings kommun bygger framtidens förskolor – inte vad som har räknats fram som det ekonomiskt mest rationella.