I veckan har Corren rapporterat om Linköpings avfallshantering.
Som ett led i en nationell storsatsning mot miljöbrott har Polisen som stickprov stannat avfallstransporter i Linköping för att bedöma sopkriminalitetens omfattning. Resultatet? Massmygel. Många transportörer saknade tillstånd och slarvade med sortering.
EU-kommissionen har uppskattat att brottslingar varje år tjänar miljarder på svenskt avfall. Linköpings miljöskyddsinspektör beskriver hur en brottskultur brett ut sig i branschen.
Polisens besked är skrämmande, men föga förvånande. Avfallshaveriet blev en mediesnackis redan i samband med Think Pink-skandalen. Den färgstarka ”Queen of Trash” – som gått från porrklubbschef till prisbelönt avfallsentreprenör och bytt namn sexton gånger på vägen – anklagas för att ha tjänat mångmiljonbelopp på att dumpa flera hundra tusen ton (!) giftigt avfall i hela Mälardalen. Rättegången pågår.
Problemet plågar hela västvärlden, men värst drabbat är nog södra Italien. Där finns ett eget ord, ecomafia, för de brottssyndikat som slår mynt av miljöbrott. En av våra klassiska TV-gangsters, huvudpersonen Tony i kultserien The Sopranos, jobbade också med avfallshantering i New Jersey. Bovar älskar sopor.
Man fattar varför flugor och råttor flockas dit, men varför gör kriminella det? Det finns nog tre skäl.
Det första är, ironiskt nog, de hårda reglerna. Avfall är farligt och måste sorteras, transporteras och förvaras på ett ansvarsfullt sätt. Ju högre miljökrav, desto dyrare blir hanteringen, och desto mer kan skrupellösa skurkar sko sig på att runda reglerna.
Eftersom avfallskriminaliteten möjliggörs av seriösa miljölagar är den lite av ett i-landsproblem. En svensk brottsling kan ta saftigt betalt för att ta hand om giftig fabriksjord, dumpa den i skogen i stället, och behålla pengarna.
För det andra gör tillfället tjuven. Att fiffla med sopor är inte raketforskning. Dessutom uppstår avfall ofta vid röriga rivningsarbeten där otaliga aktörer trängs med underleverantörer, så även om någon till slut anar oråd om avfallet är bygget redan klart och bovarna borta. När dammet lagt sig vet man inte vem som ansvarat för vad, och förövare slinker undan.
Detta leder till den tredje pusselbiten: skeva incitament. Samhället har ett enormt intresse av att avfall hanteras ansvarsfullt, men de privata aktörerna vill bara bli av eländet. Fusket ger snuskiga vinstmarginaler åt avfallsbanditer, som samtidigt kan dela med sig av kakan genom att erbjuda lägre priser. Även beställare gillar billig avfallshantering och kan se mellan fingrarna om det krävs.
Tillsammans gör de tre punkterna att avfallshantering blir en fråga om samvete, vilket inte är skurkarnas starka sida. Därför står vi där vi står, och något skulle behöva ändras.
Vi ska inte sänka miljökraven för att kväva en brottslig bransch. Ett civiliserat samhälle ska reglera avfall, särskilt om det kan vara giftigt.
Sopskurkar kan röra sig sömlöst över landet och systematiskt sätta belastade bolag i konkurs. Därför skulle det krävas enorma resurser för att öka kontrollinsatserna, och Polisen har nog att göra med skjut- och sprängvåldet.
Det är incitamenten vi måste täppa till. Ska det alls vara tillåtet för privata aktörer att tjäna pengar på avfallshantering? Varningslamporna blinkar ju illrött. Till skillnad från vården och skolan bär avfallsbranschen alla kännetecken hos ett problem som inte bör lösas genom en marknad. Kanske vore det bäst om bara offentliga aktörer utan vinstintresse fick ta hand om avfall.
Föroreningar kan göra platser obeboeliga, förstöra jordbruksmark och döda naturen. Att förebygga sådana katastrofer är en del av statens kärnuppdrag. Det borde även borgerliga politiker kunna skriva under på.
Privat avfallshantering borde förbjudas.