Efter förra veckans dödsskjutning i Berga har det uppstått en intensiv debatt om politikernas synlighet i Linköping. Kommunstyrelsens ordförande Kristina Edlund (S) har behövt försvara varför hon inte synts till direkt efter gängmordet i Berga. Även hennes medverkan vid nattvandringar har varit uppe för debatt.
"Som boende i området skäms jag över att ni inte syns, inte hörs, inte står upp för oss som bor här", skriver en Bergabo i en insändare i Corren och fortsätter.
"Är ni kommunpolitiker verkligen medvetna om verkligheten?"
Det är förståeligt att frågan ställs. För det som beskrivs i insändaren är ett bostadsområde där gängen har tagit över. Där hederliga människor trakasseras och körs iväg. Och där svenska staten inte längre förmår upprätthålla lag och ordning.
Gänget "anser sig ha tagit över området och accepterar inte att vi som bor här har rätt att vistas på vår egen innergård", skriver Bergabon.
Insändarskribentens uppmaning är att politiker nu måste röra sig mer i området. Att de ska visa vem som bestämmer.
Den här typen av efterlysningar hörs relativt ofta i Sverige när någon vill se förändringar eller krafttag inom ett område. Då ropas det på politiker. Tanken är att om bara politikerna inser hur det är ställt så kommer det att bli ändring och ordning.
Det här kan låta som högt ställda förväntningar på politiker. Men egentligen är det inte det. För det är så det är tänkt att det ska fungera i vår representativa demokrati.
I Sverige ska politikerna stå för markkontakten. De folkvalda ska ha god känsla för vad som händer och sker, och på så vis ska lagstiftning och uppdrag till myndigheter kunna ändras med tiderna.
Det är därför viktigt för politiker att vara närvarande i områden som Berga, Ryd och Skäggetorp. Det är politikernas roll och ansvar att ha en förståelse för vardagslivet i utsatta områden.
En som i veckan har varit inne på det här är tidigare riksdagsledamoten Roland Larsson (C) i Ljungsbro. I en debattartikel i Corren skriver han:
"En grundläggande förutsättning för en väl fungerande demokrati är att avståndet mellan väljarna och deras politiska företrädare inte är för långt. Med den utveckling vi i dag har i samhället är den politiska närvaron i den lokala miljön viktigare än någonsin."
Men med tanke på hur brottsligheten ser ut i dag – med dödslistor som florerar och unga som via sociala medier lejs in för att mörda – är det inte konstigt om politiker drar sig för vissa områden och frågor. För det framstår finnas en personlig risk för den politiker som med sin närvaro vill utmana ett gäng i ett bostadsområde.
Tänk tanken – en politiker får nog av gängbrottsligheten. Hon sätter sig på torget i ett utsatt område och strejkar, precis som Greta Thunberg gjorde för klimatet.
Media flockas runt henne. Poliser kallas in för att upprätthålla säkerheten.
Politikerns närvaro blir på det sättet ett hot mot gängens "kontroll" och affärer i området. Det här gör i sin tur att det riskerar att bli farligt för henne. Rent av livsfarligt.
För i dessa utsatta bostadsområden har de kriminella en inverkan på lokalsamhället, enligt polisen. Och alla som utmanar den makten på plats lär ses som ett hot, snarare än det brus som den rikspolitiska debatten är.
Det här är också en sida av brottsligheten som sällan berörs – att gängens våldskapital saboterar en av grunderna för vår demokrati. Det lär finnas lokalpolitiker som undviker vissa frågor och bostadsområden, av rädsla för det besinningslösa våldet. Men detta lär få politiker vilja tillstå.
Det finns dock ingen anledning att linda in det, för då riskerar vi att missa vidden av problemet.
Insändarskribenten från Berga undrar varför politikerna inte syns, inte hörs och inte står upp för boende i Berga? Troligen för att beslutsfattarna är rädda.