När klockan slog nio i tisdags samlades Linköpings kommunfullmäktige. För mig, som nytillträdd politisk redaktör i Corren, framstod det som ett utmärkt tillfälle att få följa debatten och träffa politiker i kafferasten eller utanför sammanträdesrummet. Det är också ofta då, under småpratet, som insikterna vidgas. Fullmäktigemöten är även ett ovanligt tillfälle då väljare och valda med säkerhet kan mötas.
Men i tisdags fick varken media eller åhörare komma nära politikerna. Åhörarläktaren i stadshuset var stängd av säkerhetsskäl. Väktare och säkerhetsdörrar spärrade vägen. Medborgare som på plats ville följa mötet hänvisades vänligt till ett kyligt mötesrum en trappa ner, där webbsändingen spelades upp. Och så lär det förbli.
Ur ett demokratiskt perspektiv är kommunens beslut att stänga åhörarläktaren problematiskt. Enligt kommunallagen ska fullmäktiges sammanträden vara offentliga. Det här kravet är så starkt att det under coronapandemin inte gick att hindra åhörare med hänvisning till risken för smittspridning. Så viktigt anses kommunfullmäktigemöten med öppna dörrar vara för vår demokrati.
Innebär då det här att Linköpings kommun bryter mot lagen? Experterna svävar på svaret. Sveriges Kommuner och Regioner svarar att om det går att följa mötet på ett rättvisande vis så bör lösningen för att stärka säkerheten i stadshuset fungera, men att det ofta är detaljer i besluts som avgör.
Den praktiskt lagda kan här invända att det spelar allt mindre roll om åhörare kan sitta i fullmäktigesalen eller ej. Webbsändningarna från fullmäktige håller hög kvalitet. Det är hyfsat lätt att begära ut handlingar. Det är inte heller många åhörare som följer mötena på plats. I tisdags förmiddag var det bara en man i hatt och undertecknad som sökt oss till stadshuset.
Kommunen har också goda skäl för att vidta åtgärder. Det nationellt försämrade säkerhetsläget märks i Linköping. Enligt kommundirektör Paul Håkansson finns en hotbild från organiserad brottslighet, islamistisk och nationalistisk extremism samt ryska påverkansoperationer. Det här har tvingat kommunen att inte bara stänga fullmäktiges åhörarläktare – dörren till alla andra politiska möten stängs och det generella säkerhetsarbetet trappas upp.
Nämnd- och kommunstyrelsemöten har på många håll redan stängda dörrar, så det beslutet sticker inte ut i Kommunsverige även om det är beklagligt. Men beslutet kring fullmäktige är desto mer laddat, då det har en särställning i kommunallagen och är den högsta beslutande instansen.
Noterbart är också att Linköping går längre än andra jämförbara kommuner. Norrköping har i dagarna skärpt säkerhetsrutinerna, men sett till att göra det på ett sätt som värnar allmänhetens och medias tillträde till fullmäktiges möten. Region Östergötland har gjort samma avvägning. När regionfullmäktige sammanträdde i onsdags så fick åhörare och politiker inte längre gå in genom samma dörrar, men sitta i samma sal.
Men en stängd åhörarläktare i stadshuset som ändå inte många besöker, är det så mycket att bråka om? Är det inte ett billigt pris att betala för förtroendevaldas säkerhet?
Vi bör dock vända på perspektivet. Är inte de svenska demokratiska institutionerna starkare än så här? Ska hotet från bland annat organiserad brottslighet tvinga en av landets största kommuner att röra sig i ett juridiskt gränsland för att minimera öppenheten? Är inte de demokratiska reflexerna starkare än så här?
Tyvärr finns det också fler exempel på hur åtgärder som ska skydda det öppna samhället naggar det i kanten. Regeringen har planer på att införa ett system med anonyma vittnen i brottmål för att komma till rätta med gängkrigen. En förändring som hotar rättssäkerheten. Det är grundläggande för tilltron till rättsstaten att den som anklagas ska ha möjlighet att möta den som anklagar och ha möjlighet att försvara sig.
Att balansera brottsbekämpning mot öppenhet är uppenbarligen inte lätt. Den grova organiserade brottsligheten har också växt sig så stark att vi kommer att behöva acceptera vissa inskränkningar i det öppna samhället för att bevara det, hur motsägelsefullt det än låter. Samtidigt bör vi vara oerhört tydliga med att vissa linjer inte får passeras.
Stängda dörrar till fullmäktige, som enligt lag ska vara offentligt, framstår som en sådan linje. Linköping bör hitta formerna för att värna öppna kommunfullmäktigemöten. Det är en princip värd att försvara.