Det är obegripligt. Läkare och sjuksköterskor som är fast i ett missbruk av alkohol eller narkotika får fortsätta att arbeta med patienter trots att problemen uppdagats. Och det här är inte enstaka fall.
Förra året fick alla som utreddes för missbruksrelaterad brottslighet behålla sin vårdlegitimation, visar en omfattande granskning av Corren. Dessutom tar myndigheternas utredningar flera år.
En del exempel förskräcker mer än andra. Som intensivvårdssjuksköterskan som injicerar narkotika på jobbet. Eller den missbrukande sjuksköterska som dömdes för att ha stulit fem kilo narkotikaklassad substans från Region Östergötland. Trots det lät tillsynsmyndigheten Ivo båda behålla sin legitimation.
På sätt och vis finns det ändå en poäng med hur systemet är utformat. Idén är att det ska vara möjligt för den som har dragits in i missbruk att ta sig ur det. Hela människans värld ska inte behöva rämna och alla framtidsutsikter grusas om missbruket avslöjas. Därför bör indragen legitimation bara användas ytterst sparsamt.
Frågan är dock om den goda viljan att ta hand om den som har fastnat i missbruk går ut över andra. Risken är att en del patienter får betala ett högt mänskligt pris om de behandlas av påverkad vårdpersonal. Och faran är att en del patienter redan har lidit stor skada.
Ett tandlöst kontroll- och straffsystem signalerar också till den i missbruk att insatsen inte är så hög.
Den avskräckande effekten är dessutom låg om utredningar tar år och inte legitimationen hotas av missbruksrelaterad brottslighet. Och det här gör nog att en av de bästa möjligheterna att hjälpa människor ur missbruk försitts. För hotet om förlorad arbetsinkomst lär vara en av få saker som kan bita på någon fast i missbruk, eftersom de allra flesta behöver lönen för att finansiera köpen av alkohol eller narkotika.
Regeringen bör därför se över den nuvarande tillsynen av vårdpersonal, såväl som andra grupper. På många sätt ligger det här också i tiden.
Inom den närliggande rättspolitiken pågår redan ett paradigmskifte. Framöver ska det ses mindre ursäktande på brottslighet. Vi ser ett ändrat jämviktsförhållande mellan straff och rehabilitering.
Som en konsekvens blir straffen hårdare. Fängelsevistelserna svårare. Och straffrabatter tas bort.
Förändringen går också djupare än straffskalor. Mycket tyder på att det i grunden har etablerats en ny syn på hur brottslighet ska hanteras. Det ska vara mer hårdhandskar och mindre silkesvantar.
På det ena området efter det andra märks det att övervägningarna har ändrats.
För inte länge sedan var övervakningskameror ett hot mot den personliga integriteten. Nu kallas det trygghetskameror och dess påverkan på enskilda människors privatliv väger allt lättare.
Att tillåta anonyma vittnen har historiskt alltid setts som ett hot mot rättssäkerheten och tilltron till rättsstaten. Nu har även den bedömningen ändrats.
Likaså försvinner de vattentäta skotten mellan myndigheter. Skola, polis och socialtjänst delar alltmer information. Något som tidigare ansetts olämpligt. Tanken har varit att även den som håller sig undan rättvisan ska våga skicka barnen till skolan eller söka hjälp.
Det ligger med andra ord i utvecklingens riktning att även skärpa tillsyn av missbrukande vårdpersonal och konsekvenserna för den som har dömts för missbruksrelaterad brottslighet. Särskilt bör tillsynsmyndigheternas utredningar skyndas på.
För det är ohållbart som det fungerar i dag. Läkare och sjuksköterskor fast i ett missbruk bör inte få fortsätta att ta emot patienter. Det är inte snällt mot någon inblandad.