Politiker brukar beskriva hyrpersonal i vården som roten till allt ont. Krisande ekonomi, dålig arbetsmiljö och bristande patientsäkerhet brukar på olika sätt kunna skyllas på ökad andel personal från bemanningsbolag.
I ett försök att kraftigt minska andelen inhyrda läkare och sjuksköterskor har Region Östergötland nyligen anslutit sig till ett nationellt initiativ, som arbetsgivarorganisationen Sveriges kommuner och regioner ligger bakom. Idén är att om alla regioner samtidigt minskar andelen inhyra sjuksköterskor och läkare ska man tvinga fram en omställning, där vårdpersonal lämnar bemanningsbolagen och tar anställning på regionerna.
Det finns dock ett problem med planen. Det är att de inhyrda läkarna och sjuksköterskorna nog har sina skäl att inte jobba på regionen.
En del lär ha lämnat regionen för att komma ifrån stressen och känslan av att inte räcka till. Många regioner, inklusive den i Östergötland, har så liten marginal i bemanningen att semestertider återkommande tvingar fram stängda vårdplatser.
En del andra lär ha frågat sig varför de ska lägga en livstid på en och samma arbetsplats om man inte får mer än en guldklocka för det? Det här är dock ett generellt problem på arbetsmarknaden – för att göra ett ordentligt lönekliv krävs ett byte av arbetsgivare. Och när regionen är den klart dominerande arbetsgivaren för vissa specialiserade yrkesgrupper i ett län återstår inte mycket mer än att ta jobb på bemanningsbolag, om man inte vill flytta.
Men den kanske främsta drivkraften för vårdpersonal att söka sig till bemanningsbolag är lönen. En genomsnittlig sjuksköterskelön i Sverige är 41 100 kronor. Det är inte ens 3 000 kronor över medellönen på hela arbetsmarknaden.
Inte heller läkarnas löner sticker ut, givet det enorma ansvar över liv och död som de har. Den genomsnittliga månadslönen för läkare som gör sina hundår under AT-tjänstgöringen är 37 300 kronor. Visserligen väntar efter många slitsamma år lönen för specialistläkare, som brukar landa på över 80 000 kronor. Men då slår å andra sidan den statliga inkomstskatten till och över hälften försvinner i skatt.
Det är nog också i det här läget som många läkare börjar funderar på bemanningsbolag – efter att årtionden av hårda studier och arbete inte har satt större avtryck i privatekonomin. Då lär det framstå som lockande att genom ett bemanningsbolag ta ett välbetalt jobb i Norge, efter att den statliga inkomstskatten har slagit till i Sverige.
Det är inte heller bara skatterna som är förmånligare på andra sidan riksgränsen. Även lönerna är högre. Och det här kastar ljus över ytterligare en orsak till hyrpersonalens framväxt – att arbetsmarknaden för svensk vårdpersonal är större än Sverige. I dag kan läkare jämföra lönenivåer över landsgränser och relativt lätt ta jobb i andra europeiska länder.
Detta innebär att så länge svenska regioner inte kan erbjuda konkurrenskraftiga löner och en attraktiv arbetsmiljö för läkare och sjuksköterskor lär kompetens söka sig utomlands. Så när Region Östergötland nu har bestämt sig för att ta i med hårdhandskarna mot hyrpersonalen riskerar det i själva verket slå hårdast mot de återstående trogna anställda som sliter korridorerna på vårdcentralerna och universitetssjukhuset.
I den offentliga debatten lär dock politiken återigen få det att låta som om hyrpersonalen är roten till allt ont. Återigen kastas sjuksköterskor och läkare som vill ha marknadsmässiga löner under bussen.