Arla lägger ner tillverkningen av Boxholms gräddost, meddelade mejerijätten i veckan. Det förstärker bilden av praktfiasko – för Arla framstår det mesta ha gått fel kring Boxholmsosten.
Arlas flytt av tillverkningen från Boxholm till Östersund 2019 gjordes för att öka lönsamheten i en redan prisad och vinstgivande verksamhet. I stället ledde det till åratal av kostsamma strider, ett naggat varumärke och att ett konkurrerande mejeri etablerades. Till den listan ska nu också läggas att produktionen i Östersund av Boxholms gräddost läggs ner, eftersom osten inte säljer som det var tänkt.
Hur kunde det då gå så här? Hur kunde den stora och framgångsrika mejerikoncernen så totalt missbedöma läget? Början på svaret är nog att Arla-ledningen inte hade insett att tiderna ändrats.
I årtionden hade det gått bra att lägga ner mindre mejerier och flytta produktionen någon annanstans. Det hade Arla redan gjort med gräddostarna Åseda, Västervik, S:t Olof och Sture. Och även om det knorrades när besluten togs var det inte mycket mer. För det sågs nog som mer regel än undantag att små slakterier, kvarnar och livsmedelsföretag blev uppköpta och nedlagda. Deras tid var förbi. I bästa fall levde varumärkena vidare, men utan kopplingar till platsen där de uppstått. Som Västerviks senap som tillverkas i skånska Eslöv. Eller Uppsalarotade Slotts senap som görs i Polen.
Men i Boxholm blev det annorlunda. Protesterna blev stora och ihållande. Boxholms kommun valde att ta en aktiv roll för att mejeriet skulle starta i ny regi. Och det här var något nytt. Såväl konsumenter som ett antal makthavare accepterade inte längre att lokalt rotade livsmedelsföretag köptes upp och lades ner för att komma åt varumärkena.
När avvecklingsbeslutet kom hösten 2018 var det plötsligt som om den svenska matkulturen var värd att vårda och slåss för. Det visade sig även finnas en folklig stolthet över det lokala mathantverket. Men varifrån kom självförtroendet bakom fackeltåget? Det hade inte märkts förr.
Kanske behöver vi gå tillbaka till 2007 för att förstå vad som hände i Boxholm. Då lanserade Alliansregeringen under statsminister Fredrik Reinfeldt (M) den stora satsningen Matlandet. Idén var att Sverige skulle bli ett matland att räkna med. Livsmedelsexporten skulle dubbleras. Landsbygden blomstra. Och matturister flockas till Sverige.
Inom satsningen Matlandet finansierades tusentals projekt. Matambassadörer utsågs. Priser delades ut. Landet delades upp i gastronomiska regioner.
Det gick sådär. Elaka tungor kallade det för Pratlandet. Den ansvariga landsbygdsministern tvingades senare lämna politiken. Nämns satsningen numera är det i kritiska ordalag.
Men kanske bör Matlandets eftermäle nyanseras. För det är möjligen därifrån stoltheten över de lokala livsmedlen kom. Utan satsningen på Matlandet och de ringar på vattnet som det gav kanske inte östgötarna haft självförtroendet som krävdes för att ta striden mot ett av världens största livsmedelsföretag.
Oomtvistat är också att det var ett statsråd i Alliansregeringen som tände gnistan till protesterna mot flytten av osttillverkningen. Peter Trygg, begravningsentreprenören från Vikingstad, som var initiativtagare till protesterna har berättat att han engagerade sig i frågan efter att ha läst ett inlägg på Facebook skrivet av den tidigare arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin (M), bördig från Skänninge. Littorin hade skrivit:
”Boxholmsost flyttar från Boxholm. Vad händer nu med min Stureost? Eller Boxholms kryddost som är ett lika mycket måste till kräftorna som Östgöta Sädes eller de vita Kindagurkorna? Dags att skramla ihop till ett nytt Bondetåg. Ett nytt borggårdstal. En budkavle, ett Stureuppror. Folkungar i alla länder, res er upp mot fogdeväldet och rädda kvar osten där den hör hemma!”
Det som inlägget gör är att sätta osten i ett större sammanhang. Maten blir en kulturbärare. En dörröppnare till historien, men framförallt väcker den minnen till liv.
Osten från Boxholm och Kindagurkor kan förflytta oss tillbaka till mor- och farföräldrars kök. Östgöta Sädes kan påminna om kräftskivor, kvällar när diset dansat på sjöarna, med människor som inte längre vandrar vid vår sida. Maten får oss att känna att vi är någonstans ifrån.
Det Arla nu verkar ha tvingats inse är att rötter inte kan ryckas upp på samma sätt som innan striden i Boxholm. Och det här – att matens ursprung blir allt viktigare – bäddar för att Sverige går från Pratland till att bli ett matland att räkna med. Men det var i Boxholm som vinden vände.