Erik Hemmendorff, längst till vänster, tillsammans med gänget i Triangle of sadness i Cannes.
När Erik Hemmendorff skulle börja åttan i högstadiet flyttade familjen till Ljungsbro. Det kändes spännande att bosätta sig bakom Ica-butiken mitt i samhället.
– Innan dess bodde vi i Arvslindan, en liten by i Gagnef kommun i Dalarna. Det var verkligen på landet. Så det var som att flytta till stan när vi flyttade till Ljungsbro. För mig var det perfekt, säger Erik Hemmendorff.
När vi pratar med honom är han precis på väg till flyget som ska ta honom över Atlanten där "Triangle of sadness" ska premiärvisas i USA på New Yorks filmfestival. På torsdag rullas ännu en röd matta ut när filmen har Sverigepremiär i Stockholm. Efter det drar Erik och Ruben ut på biografturné, med stopp på Filmstaden i Linköping och Norrköping på söndag.
Och det var faktiskt i Linköping som Eriks resa mot guldpalmerna började. Efter högstadiet på Ljungsbroskolan pluggade han vidare på Katedralskolan. Då var det stora intresset musik och Erik spelade gitarr i indierockbandet "Jenkins ear" i början av 90-talet.
– Jag älskade att spela i band. Just den där känslan på väg till replokalen och när man spelar tillsammans. Det är något otroligt befriande och roligt.
Var det samtidigt som Winnerbäck började?
– Precis, men han var yngre. Han hade ett ganska coolt band som hette Snoddas. Men när han började spela själv så tyckte jag i alla fall att det var lite töntigt.
Lasse Winnerbäck och hans Snoddas på Nykvarnsfestivalen 93.
När det blev mer allvar och studioinspelningar med bandet kände Erik att han inte brann för musiken på samma sätt som de andra i Jenkins ear. Han hoppade av, och det kreativa inom honom tog en annan vändning. Han tyckte om film och såg det mesta som spelades på bio inne i stan. Han fick också upp ögonen för fotografi.
– Det anordnades en filmfestival på Skylten en gång. Då var det några filmare där som hade gått på en filmskola som heter Biskops Arnö. Jag tror att det var så det började.
Erik Hemmendorff, längst till vänster, har fått många tillfällen att svida om till sin bästa kostym för att uppmärksammas för sina filmer.
Efter gymnasiet flyttade Erik in till Linköping och pluggade litteraturvetenskap på universitetet. Därefter började han på Biskops Arnö, inspirerad av filmarna på Skylten. Sedan bar det vidare till Göteborg och filmhögskolan. Det var där han kom i kontakt med Ruben Östlund. Ruben gick året över, men en mentor som noterat de båda elevernas likheter parade ihop dem.
Livet bredvid Ruben. När den världsberömde regissören får all uppmärksamhet smyger Erik Hemmendorff bredvid, och trivs alldeles utmärkt.
Sedan dess har duon jobbat ihop. De startade det egna produktionsbolaget Plattform vid millennieskiftet, för att själva kunna styra allt i sina projekt. De slog först igenom i Sverige med "De ofrivilliga" 2008 och sedan ännu mer 2014 med filmen "Turist". Tre år senare fick de första guldpalmen för "The Square".
Ruben Östlund, Claes Bang och Erik Hemmendorff firar framgångarna med The Square med champagne.
Som producent är Erik ansvarig för en stor del av filmen. Men det är regissören Ruben Östlund som folk känner igen. Men om man tittar noggrant på bilderna från premiärer och galor är Erik alltid där bredvid.
Hur känns det att vara personen bredvid Ruben?
– Underbart. Han är ju Ruben Östlund, en otroligt rolig, driven och generös person att jobba med. Men det krävs otroligt mycket av den som står mitt i allt, hela tiden. Jag tror att man tar olika roller också. Det är kul att vara den som är med och viskar i örat. Man är ett bollplank.
Erik tänker efter lite och utvecklar svaret.
– När jag gick på filmskolan så upptäckte jag en sak. När jag var med och jobbade på andras grejer så blev de så jävla bra. Jag tyckte att de blev så mycket bättre än mina egna grejer. Man har en passion, men det är inte du själv som är i fokus. Det är det som är producentskapet, att man realiserar något.
Alla blickar på Ruben. Journalisterna riktar uppmärksamheten mot Ruben Östlund medan Erik Hemmendorff, närmast kameran, står bredvid på tryggt avstånd.
Under projektets gång har producenten ansvar för allt från att se till så att tidsschemat hålls till castingen av skådespelare. I "Triangle of sadness" var det Eriks ansvar att få hollywoodstjärnan Woody Harrelson till Trollhättan för inspelning. Något som visade sig bli betydligt krångligare då filmen spelades in under pandemin.
– En av mina uppgifter var att försöka få in Woody Harrelson när det inte gick att få in någon i landet. Men jag lyckades. Dagen efter ringde amerikanska ambassaden upp och frågade hur jag hade gjort.
Hur var det att jobba med en så stor Hollywoodstjärna?
– Vi startade bolaget för att ingen skulle tala om för oss hur vi skulle göra. Så vi talade om för honom från början att han inte skulle få allt som han brukar få på en inspelning. Men han var otroligt glad. Det första han gjorde när han kom till Trollhättan var att skaka hand och krama alla. Sedan började han spela basket, redan första dagen hade han fixat två lag som han spelade med varje dag.
Hollywood-skådisen Woody Harrelson var en färgstark karaktär både i filmen och under inspelningarna.
Woody tyckte att det var en frihet att komma till Trollhättan, berättar Erik. I nästan två veckor var det ingen som jagade honom eller försökte ta bilder. Sedan fick pressen reda på att han var där och började lura ute i buskarna.
Henrik Dorsin berättade för oss att Woody hade egen kock på inspelningen.
– Vissa saker får man bara acceptera. Han äter bara en väldigt specifik rawfood. Vi tänkte att rawfood har vi ju i Göteborg, men det var tydligen en väldigt speciell gren av rawfood.
Som tur var hittade Erik en person i Sverige som hade varit lärling hos en av kockarna som Woody godkänner. Så hon fick komma och leverera allt som han skulle stoppa i sig på inspelningen.
– Han var en otroligt rolig och energigivande person. Han kunde ha suttit själv på ett hotellrum, men han ville hänga med oss som gjorde filmen. Det var roligt. Men han är en pirat, det går inte att bestämma över honom.
Triangle of sadness utspelar sig delvis på ett lyxigt fartyg för de rika och berömda. Men på horisonten tornar mörka moln upp sig. Filmens namn kommer från en plastikkirurg-term om rynkor mellan ögonbrynen.
Inspelningen började precis när de första coronafallen kom till Sverige. Och pandemin ställde till med fler problem än influgna filmstjärnors resor. De fick pausa hela apparaten två gånger, och skådespelarna fick fördriva tiden i Trollhättan bäst de kunde.
– Det var en pers. Folk ville lägga ner filmen hela tiden. De tänkte att det här går aldrig att få igenom för att det var ett för stort projekt. Så man fick jobba mot alla.
Att spela in en långfilm med en stor ensemble och utländska skådespelare under pandemin var en utmaning för Erik Hemmendorff och hans kollegor.
Men en film blev det. Och en guldpalm till. Även om förhoppningarna på en sådan inte var så stora på förhand.
– Det hade hänt så stora saker. Dels att vi fick ihop en film till slut i tid. Men också att vi fick ihop en film som redan innan Cannes, på första visningarna, fick folk att ställa sig upp och skrika och skratta i salongerna. Vi var rätt nöjda med det.
Så de hade inga riktiga tankar på palmen. De hade ju också redan vunnit en, och statistiskt var det otroligt liten chans att vinna en till. Så de gick till galan utan att vara nervösa.
– Det var en total överraskning att vi fick guldpalmen. Vi blev helt tagna på sängen. Jag tror att det är åtta i världen som fått den två gånger. Så nu har vi ett mål att bli de första någonsin som fått tre. Och det är fan inte omöjligt, Ruben är ju inte 50 än...
Även om det utifrån kanske ser ut som att det finns en etta och en tvåa i duon Erik och Ruben, så är de desto mer jämlika sinsemellan.
Nu går "Triangle of sadness" upp på svenska biografer. Men i all glädje kring filmen finns också en stor sorg. Charlbi Dean, en av huvudrollsinnehavarna, gick tragiskt bort under sommaren.
– Det är hjärtekrossande. Hon var så otroligt bra. En riktig team-människa, jättegenerös och inget krångel. Det är så outgrundligt sorgligt så som livet kan bli. Vi får försöka hedra henne och det känns ändå lite kul, för hon var så jävla glad över filmen. Så varje gång jag ser henne blir jag stolt.
Skådespelaren Charlbi Dean dog 29 augusti i år, bara 32 år gammal.
På söndag kommer alltså Erik, Ruben och den fysiska guldpalmen till Linköping och Norrköping. De gör en biografturné för att locka folk till salongerna.
– Det räcker inte med att göra en film och skicka ut den. Om man vill ha en kontakt och ett samtal så måste man ut. Är man ett band så vet man ju det, och jag tycker att man ska föra in lite av den direktheten i filmvärlden. Hade ingen anordnat en filmfestival på Skylten och dragit dit några... Ja, det satte igång något i mig som var jätteviktigt.
Har du någon koppling till Linköping fortfarande?
– Ja absolut! Det dumma är att min mamma har flyttat. Så jag har ingen sådär som jag kommer hem till, som man alltid gjorde på loven. Det är väldigt tråkigt. Men jag har massor vänner från min tid i Linköping, det är många som bor kvar. Jag hoppas att någon dyker upp på söndag.
Efter intervjun kommer ett sms från Erik. Han glömde att nämna en av ungdomens stora inspirationskällor:
"Kom på att det fanns en helt otrolig videoaffär i världsklass i Linköping som hette Overlook som drevs av en kille som heter Arvid Ljung. Där fanns allt!"