Det är påtagligt att gemensamma referenser är en döende art. Jag bevittnade kunskapsluckan “Evert Taube” hos en vän häromveckan. Vi blir häpna av andras brister och får stå i skamvrån för våra egna. Såväl Johan Pehrson som Parisa Liljestrand har hamnat i blåsväder för sina okunskaper. En väninna till mig fick nyligen reda på att hennes pojkvän inte visste vad ‘påtår’ var – och vet inte om hon någonsin kommer att se på honom på samma sätt igen.
Vi är splittrade av oändliga mängder kulturellt bös som tävlar om vår uppmärksamhet. Kanske särskilt i min egen generation där alltför många gått förlorade i sin egen algoritm. Trots att vi kan ägna tre timmar av en dag till att rulla skärm verkar vi aldrig ha sett samma saker. Jag har sett nära vänners “Spotify Wrapped” utan att känna igen en enda låt. Det innebär inte att vi inte vill konsumera kultur, men all form av gemensam referensram håller på att vittra sönder.
Detta är synd! För trots allt så verkar vi ju fullkomligt älska när vi väl delar upplevelser. Ni kanske känner till fenomenet “skolans panerade fisk”? Den klassiska måltiden i skolmatsalen har blivit en sorts symbol för svensk samhörighet. Texter som “var är du när jag behöver dig som mest” ackompanjeras av en bild på en panerad torskbit med gröna ärtor och kall vit sås – och får tusentals likes på sociala medier. Det är fint och härligt!
En kulturkanon är märklig på otroligt många sätt. Det är ett omöjligt uppdrag som med säkerhet kommer att misslyckas med att sammanfatta svensk kultur. Vi kommer alla gånger dansa oenighetstango om innehållet. Men i en värld med ett överflöd av möjlig konsumtion kan det vara rätt tryggt att ha något att hålla i. Och kanske kan det ge oss fler gemensamma nämnare än fiskpanett.
Om du går till en spegel och säger “Herman Hesse” tre gånger så dyker 32 gymnasiestudenter upp och vill diskutera Siddharta grundligt. Tycker alla att den är bra? Nej! Men de har åsikter. Efter att Svenska 3 tagit slut behöver de fler rekommendationer för gemensamma upplevelser. Annars hoppar de ner i kunskapsluckan. Det handlar inte så mycket om vad som är bra kultur eller inte, men det blir verk att utgå ifrån, skoja om eller att bonda med en äldre generation över. En kanon kan ge dem det.
Och vi älskar ju rekommendationer! Jag vågar påstå att IMDB:s topp 100-lista över filmer är en av våra mest välbesökta webbsidor. Med sådana tydliga listor kommer den självklara bonusen i lite klassisk skambeläggning. En kulturkanon kommer göra det uppenbart att du är lite bakom om du missat något. Vi kan, och bör ha meningen: “Va, har du aldrig sett Gudfadern?” fast om Rökstenen i Ödeshög. Om det leder till mer gemenskap, är det så fel?
Nu kommer nog varken Rökstenen eller ordet “påtår” få en plats i det slutgiltiga resultatet. Kanonkommittépampen Lars Trägårdh har hittills bara avslöjat för Corren att han vill att landskapslagarna ska ingå. Ja… som sagt. Man kommer inte hålla med om allt.
Danmarks kulturkanon har med allt möjligt, bland annat Jörn Utzons Operahus i Sydney. Men Neptunus-huset i Linköping känns lite mer tveksamt, va? För Östergötland slår jag istället gärna ett slag för Moa Martinsons Kvinnor och Äppelträd och Mats Paulsons Visa Vid Vindens ängar. Då är vi hemma för vår del.
Axel Lundström är upphovsman och journalist, uppvuxen i Lambohov.