Som barn tillbringade jag långa perioder inlagd på sjukhus. Det hade såklart sina sidor, men där fanns gott om ljuspunkter. På barnavdelningen fanns rena guldgruvor för en lågstadieelev under 80-talet. Drivor av serietidningar, ett lager av tv-vagnar med både video och tv-spelkonsoller och ett bibliotek med filmer och spel som vida överträffade utbudet i den lokala kioskens uthyrningshörna.
Det var som att ligga på lyxhotell. Med nackdelen att man med jämna mellanrum blev stucken i.
Sällskapet var andra sjuka barn. Vi var oftast inte sjukare än att vi, precis som friska barn, kunde göra livet surt för de vuxna på plats. Det var de som hade makten att sticka oss, men också makten att ta ifrån oss tillgången till exempelvis "Ett päron till farsa" om vi rymde till andra avdelningar i sjukhuset eller stal sprutor för att använda som vattenpistoler.
Vi var upp till fem barn per sal. Det gav oss en taktisk fördel. Det gick sällan att bevisa att alla fem hade varit delaktiga i ett ofog. Därmed var alltid någon befogad att få tillgång till videospelare och ingen kunde hindra resten av oss att titta tillsammans med den skenbart oskyldiga. Hoten om repressalier var därmed mest ett spel för gallerierna – ett sätt att försöka hålla skadorna på ett minimum.
Jag använder samma taktik på mina egna barn. Just nu hänger det ständiga hotet om att inte få se veckans delfinal i melodifestivalen över deras axlar. Någon större risk att hoten verkställs existerar inte. Att neka ett barn tillgång till melodifestivalen är strängt förbjudet enligt barnkonventionen, är jag ganska säker på.
Samma strategi är applicerbar även på vuxenvärlden. I dagarna har vi kunnat notera hur kronofogdemyndigheten lade beslag på Gunilla Perssons tillhörigheter – tills hon dyrt och heligt lovade att betala sina skulder. På samma sätt beslagtog Danny Saucedo en trollstav från ett snålt litet barn som hade fräckheten att neka självaste Danny Saucedo något. Men när han var klar med staven fick hon den tillbaka!
Jag utgår ifrån att detsamma gäller varslet av de 900 regionanställda som kom i veckan. De där undersköterskorna var trots allt en trygghet på kvällarna när besökstiderna var över och det bara var vi och dem kvar. Det var ganska fint att ha dem där. Om de bara lovar att sluta motarbeta sina patienters vattenkrig eller filmkvällar får de väl stanna kvar? Allt annat vore orimligt.