Varje år återkommer det. Studenter intervjuas om de tiotusentals kronor studentvåren kostar och föräldrar frågar sig: Vem har råd att ta studenten idag?
Min lillebror tar studenten i år och jag bevittnar honom göra precis samma misstag som vi gjorde. Men vems fel är det egentligen?
Jag minns precis. Katedralskolan 2019. Vår stolta elevkår presenterar att de förhandlat sig till en “pangdeal” med ett studentmösseföretaget. Det var väl sisådär 50 kronor rabatt på mössan. I gengäld fick de hålla föredrag om sina mösspaket i aulan, och vi fick gå tidigt från svensklektionen för att se på. Fina annonsmöjligheten på skoltid. Det kostade 199 kronor extra att byta kokardfärg och det eskalerade snabbt över tusenlappen.
Studentmössorna är dock bara en bråkdel av kostnaderna. Veckan innan studenten har eleverna ofta ganska lite undervisning – varför det faller sig naturligt att supa väldigt mycket på Cypern. Även denna gång efter aggressiv marknadsföring. Företag säljer paketresor med hotell, drinkarmband och flygresor på tiotusentals kronor. Dessa lanseras ofta med early bird-priser för att de ska köpas redan på hösten. Långt innan studenten inser att dess plats i vårbudgeten konkurrerar med kostymer och studentmiddagar.
I sin desperation över att allt är dyrt hittar studenterna små sätt att balansera ut det de kan. Flakpriset brukar betalas med klasskassan. Men metoden får fruktansvärda konsekvenser. Fyra gånger det senaste året har min lillebror prackat på mig kakor, salami och Newbody-kalsonger. Detta för att de ska ha råd med sin hiskeliga flakkostnad på 12800 kronor. 27 kakpaket per skalle där de får mindre än hälften av förtjänsten per sålt paket.
Jag vill tänka att han har viktigare saker för sig i trean än en evig cykel av kakförsäljning. Han lät rätt uppgiven på sms den där fjärde gången.
– Köp. Snälla.
Det är lätt att bli kritisk kring alla måsten. Behöver studenterna verkligen delta i precis allt? Men då förringar man de urkrafter som står bakom det hela.
Grupptryck. Och företag som utnyttjar det.
När studenterna till sina föräldrar argumenterar: “allas studentmössor kostar så mycket” så har de rätt. Budgetmössan fanns visserligen, men tydligt designad som märkbart annorlunda. Och ungdomarna utgör en guldgruva. Aftonbladet rapporterade häromveckan att de tre största mössföretagen har samma ägare – som gör kanonresultat. En konkurrenssituation som kanske kan förklara idén om att studentmössor måste kosta tusenlappar.
Det är inte lätt i deras situation. Nymyndiga och sugna på att själva ansvara för sina inköp. Lätta offer för paketresor till Magaluf för 20 000. Studenterna trycker in varandra i ekonomiska trångmål med narrativ som “studenten tar man bara en gång”. Något som ursäktar helt befängda inköp som studentglas eller en lyxig låda för studentmössan.
Samtidigt leder grupptrycket… eller ja, samstämmigheten – till väldigt mycket fint. Jag betvivlar inte en sekund att studenterna har fantastiskt kul tillsammans denna vår. Linköping Abiturientbal är ett praktexempel. Hundratals som aldrig dansat förr stålsätter sig och övar i ett halvår – för att få uppträda inför storpublik. Jag såg de värsta klumpfötterna av min generation lära sig wienervals.
Denna vilja att delta håller fina traditioner vid liv. Tack vare den får vi ett underbart firande – men det kan vara så härligt utan att det ska ruinera någon. Låt “Det händer bara en gång i livet” bli ett argument mot orimliga inköp. Låt begagnad balklänning bli norm. Och låt studenterna fira ordentligt.