Om Patrik Månsson lyckas döda tillräckligt många skarvar finns en chans att ett framtida barnbarn får uppleva glädjen i att bryta nacken av några rejäla abborrar.
Jag har köpt mappar för tusentals kronor. Hyllor för ännu mer. Och en liten gul Emmafåtölj att sitta i när allt är klart.
I timme efter timme har jag stått ute i friggeboden och sorterat mina gamla serietidningar. När jag är färdig kommer barnen att sitta där och slukas av min noggrant katalogiserade skatt, tänker jag förnöjt och pressar in en årgång Agent X9 på rätt plats.
Säkert känner skarvjägaren Patrik Månsson samma värme i magen när han tänker på kommande generationer i sin skjutkoja på Grytsholmarna. Han jagar skarv för att hans sons barn ska kunna åka ut och få fem–sex stora abborrar i ett nät. "Som det var när jag var barn", säger han.
Skarven är inte bara en konkurrent om fisken, den bajsar också livet ur växtligheten där den slår sig ner och har på det viset skaffat sig gott om ovänner i takt med att populationen har växt. Men att jaga dem är ett omständligt och tidsödande arbete.
Jag drar mig till minnes ett försök i Norge för några år sedan, där man satte ut lådor med sill för att locka till sig örnar. Väl på plats skulle örnarna upptäcka skarven och börja jaga den.
Jag försöker hitta en uppföljning av försöket att ge örnar smak för skarv. Det verkar ha gått bra, men vid slutet av det förra decenniet upphör rapporteringen. Gissningsvis fortsatte de att utveckla sina smaklökar och jag antar att det är de örnarna som den senaste veckan har börjat attackera människor i Norge. Typiskt. Så går det när man leker med naturen.
I Norge lyckades man manipulera örnens matval med sill. Nu har den fått smak för människa.
På samma sätt ska man akta sig för att manipulera kommande generationer åt det håll man vill.
Mina ungar kommer naturligtvis aldrig sätta sig i friggebodens fåtölj och läsa mina mögliga gamla tidningar. De har fått ett ymnighetshorn av underhållning i sina handflator. Folkhälsomyndigheten kan rekommendera om skärmtid bäst de vill.
Modesty Blaise kan inte rädda mina barn från den ohjälpligt överskridna skärmtiden. Och då är hon ändå otroligt bra på att rädda både kreti och pleti.
Min generation växte upp med föräldrar som hade indoktrinerats av Nils Bejerots tirader om serietidningar som ett mentalhygieniskt samhällsproblem. Var tid har sin egen moralpanik att revoltera mot.
Psykiatrikern Nils Bejerot hann under sin livstid bana väg för det som än idag är svensk narkotikapolitik, på ganska lösa grunder hitta på fenomenet "Stockholmssyndromet" samt profilera sig som en ivrig motståndare till serietidningar.
Jag vet inte hur uppkopplingen är ute på Grytholmarna, men utgår ifrån att där åtminstone kommer att finnas vettigt nät innan skarvjägare Månssons 14-åriga telning har blivit pappa. Då är det kört. Drömmen om barnbarnets abborrar är ouppnåelig.
Lika gott det. De är ändå fulla av kvicksilver och ska ätas med största försiktighet av det eventuella barnets mor.
Den här abborren har så mycket kvicksilver i sig att man kan använda den som termometer. Det är kallt, ser man om man studerar den noga.